Vandra i Norges Grand Canyon

RESA går på vandring i Aurlandsdalen - Norges Grand Canyon

Aurlandsälven gräver sig fram genom landskapet. Förbi höga forsar, ensamma fjällgårdar, grönskande dalgångar och klippiga fjällväggar. Vi vandrar genom Aurlands- dalen, Norges Grand Canyon.

Från Vassbygdi nere vid Aurlandsfjorden går vi genom tjock lövskog, sedan tar stenrösena vid. Det är redan brant och snudd på svårframkomligt. Men det är bara att följa de målade stenarna, även om det inte alltid är lätt att veta vilka stenar man ska gå på.

Aurlandsdalen ligger fantastiskt vackert vid Norges längsta fjord Ð den 20 mil långa Sognefjorden, som sträcker sig från västkusten långt in i landet. Den är ett stycke norsk natur med boplatser från svunnen tid.

På den första fjällavsatsen ligger gården Almastova från 1600-talet. Huset lär vara äldst i Aurlandsdalen. Fram till 1890 bodde folk här under ett stort stenblock för att gården skulle vara skyddad mot stenras.

Uppför, bara uppför

Vi vandrar vidare genom dalen. Uppför, bara uppför. Och nu är det riktigt brant. Det känns som om vi ska bestiga en fjälltopp men vi ska bara ta oss till en gammal boplats med vackra, gamla gårdar. Några får betar ostört i det höga gräset bland kullarna och det känns som om tiden står stilla.

Efter två timmars vandring tar vi en välbehövlig matpaus. Jag passar på att fylla på vattenflaskan med rent fjällvatten.

Vår färd går vidare längs älven, över forsar och bland höga vilda blommor, uppför och nedför på slingriga stigar.

Med jämna mellanrum möts vi av hurtiga ”hej, hej” och ”er ni på tur?” från norrmän med rosiga kinder och spänstiga steg. Med ett ansträngt leende på läpparna hälsar jag flämtande tillbaka.

Riktigt pinsamt blir det när vi möter en äldre dam i åttioårsåldern som raskt tar sig fram genom terrängen medan jag själv stånkar fram. Damen tittar på mig med en frågande blick:

- Mår du bra?

Här stod Likbjörken

Men vi kämpar oss vidare fram till Vetlahelvete, en jättegryta fylld av vatten. Bara några meter därifrån stod det tidigare en björk som i gamla tider kallades för Likbjörki. Det var en stor björk som fjällborna förr i tiden hängde upp de döda i nattetid, för att inte rovdjuren skulle ta liken under färden från fjället ner till kyrkogården i byn Aurland. I dag finns bara ett minnesmärke kvar.

Vi är snart framme vid målet, men först måste vi passera Nesböstigen runt Nesbövattnet. Det är absolut inget för höjdrädda.

Men sedan är det så gott som plan mark fram till Österbö som är vår slutstation på turen. Här ligger Aurlandsdalens enda fjällkyrkogård.

Den är ödslig, med ett gammalt träkors över ingången. Den kom till 1858 för att det var svårt att ta de döda till kyrkogården nere i byn Aurland.

Åtta timmar efter att vi startade njuter jag av civilisationen på Österbös Turisthytte: kaffe, glass och en skön soffa för mina trötta ben.