Vandra bort dina synder

Följ med på vandring helgonens fotspår i Pyrenéerna

Den här vägen har fått människor på benen i 2 000 år.

Vissa söker syndernas förlåtelse – andra vill bara uppleva vacker natur och bra viner.

För Carina Bergfeldt var de två veckorna ett bra sätt att möta rädslan i att resa ensam.

Följ med henne längs El Camino de Santiago på en vandring i helgons och kändisars fotspår.

Dag 1, 28 km, destination: Roncesvalles

Hur tänker man när första etappen på en månadslång vandring är 28 kilometer uppför Pyrenéerna? Att människor fortsätter är obegripligt. Jag har ont i kroppsdelar jag inte visste fanns.

Dimma, blåsor och löst springande hästar har varit första dagens huvudingredienser. Vandringen blev en smula snopen på grund av vädret. Efter att ha pustat och frustat upp till en höjd av 1410 meter över havet kom jag till toppen av bergskedjan och såg – ingenting. Jag stod vid ett stup och tänkte att det säkert är fantastiskt vackert om man bara såg längre än näsan räckte. Var inte den enda som kände så. Jag träffade två kanadensiska kvinnor som går caminon för tredje gången, och som har haft dimma varje gång.

– Det är inte meningen att vi ska se Pyrenéerna, säger dom och skrattar.

Ska sova i resans första härbärge i natt. Hur blir det att sova med 105 personer i samma rum?

Dag 3, 17 km, destination: Pamplona

Väl ingångna skor måste vara A och O under vandringen. Uppenbarligen är jag dålig på alfabetet, för nya kängor – införskaffade en vecka innan avresa – är inte det mest idealiska att gå med. Hälen har förvandlats till ett öppet köttsår och en sjuksköterska gav mig temporärt gångförbud i dag. Foten måste vila ett dygn och få luft. Jag har därför införskaffat ett par frottétofflor för trettio kronor på en supermarket och funderar på vad man gör i Pamplona när det inte är tjurrusningsvecka. I vanliga fall skulle man väl socialisera sig med härbärgeskamraterna, men just i dag delar jag rum med fem tyska män och känner mig inte helt bekväm. Det är en fascinerande grej

med caminon: alla är könlösa. När man kommer till ett ställe är det ingen kille-tjej uppdelning. Bara att ta den säng som finns. Och just nu finns sängen i ett rum med fem tyska män i 40-årsåldern, som sagt.

Dagens fantastiska möte: Heike Büssmeier. Heike är 61 år och volontärarbetar på det tyska härbärge där jag bor. Hon plåstrar om blåsor, diskar och tvättar till och med pilgrimernas kläder om vi vill det. Allt till det facila priset av 50 kronor per natt.

– Jag har varit här i fyra veckor i morgon. Nu ska det bli skönt att åka hem och träffa min hund. Och min man, säger hon.

Dag 5, 3 km, destination: Irache

"Pilgrimer! Om ni vill nå Santiago med styrka och vitalitet tag då av detta fina vin en klunk och skåla för lyckan".

Det är en skön syn som möter svettiga vandrare vid munkklostret i Irache: en vinfontän där man – för att höja andan – får dricka hur mycket man vill av det lokalproducerade vinet. Efter en provsmakning sätter jag mig på en buss. Får sällskap av Bianca från Holland. Hon skäms lite över att ta bussen de 46 kilometrarna till Logrono.

– Mina barn flyger dit i kväll och jag hinner inte gå. Jag har bett dem att vandra med mig i flera år och nu är de äntligen på väg så jag måste hinna, säger hon ursäktande.

Märker att många skäms över bussen, och de enda otrevliga människorna jag stött på hittills (2 stycken) under resan har båda rynkat på näsan över att jag planerar att åka buss vissa delar. Jag har svårt att förstå deras antipati?… det är inte rimligt att anta att alla kan undvara drygt fem veckor för att göra det här.

Dag 7, buss, destination: Burgos

Valde att tillbringa den här dagen på bussen.

Mötena är det häftiga på den här resan. Jag borde skriva att landskapet är otroligt vackert – och det är förvisso sant – men ärligt talat är människorna än mer spektakulära. Gick vilse i Burgos och hittade inte härbärget. Vandrade runt inne i stan och försökte hitta någonstans att sova, och såg plötsligt ett pensionat. I samma sekund som jag gick in genom dörren kom ett par in, och vi frågade med en mun efter ett rum. Det fanns bara ett – med tre sängar.

– Vi delar, säger de.

– Jajamen, svarar jag som om det var det mest naturliga i världen.

Jag är inte rädd på caminon. Det kanske är dumt och oansvarigt, men den här kvällen då jag har suttit

på rummet med det okända holländsk-amerikanska paret och pratar är en av resans höjdpunkter hittills.

Dagens önskemöte: Det finns en brasiliansk kille på caminon som kallar sig ”Illuminacion” (den upplyste). Flera personer har pratat om honom. Lång, smal med mörkt hår och buskigt skägg. ”Han ser ut som Jesus”, säger de. Dessutom ska han tydligen trampa runt barfota. Hur är det möjligt, undrar jag med alla blåsor.

Dag 9, 20 km, destination: Ligonde

Nästan alla samhällen längs med caminon har små restauranger som serverar en pilgrimsmeny. Från drygt sjuttio kronor kan man få en trerätters middag. Finsmakare skulle väl knappast jubla euforiskt över caminons kulinariska upplevelser, men när man traskat en dag och en vänlig själ kommer med en sallad, lite kyckling och pommes frites och en glasskula till efterrätt känns det lyxigt. Dagens middagssällskap är en sydafrikansk man och en tysk kvinna. Vi har lärt känna varandra lite smått på kvällskvisten och när vi sitter i solnedgången och äter vitlöksindränkt kyckling med getter springande runt bordet är livet ganska skönt.

Dagens fantastiska möte: Vet inte deras riktiga namn, men kallar dem Josef och Maria. De har gått från Belgien – med tre åsnor fullastade. De vill inte svara på så många frågor, men det är fascinerande bara att titta på dem.

Dag 12, destination: Santiago de Compostela

Kan inte fatta att jag är här. Den sista biten i går var drygt 10 kilometer och varje steg är en plåga när man vet hur nära man är. Väl inne på pilgrimskontoret kändes det lite snopet. Upp för två trappor, fyll i ett dokument, betala tio kronor för ett diplom och vips var det färdigt. Syndernas förlåtelse i ett nafs. Jag hade hoppats på något mer. Den stora personliga belöningen kom i dag, då jag besökte lunchmässan. Det kändes som en klassträff. Människor jag mött under resan hade anlänt. Vi kramades och jämförde blåsor. Under mässan läste prästen upp nationerna som alla gårdagens pilgrimer tillhörde, och när Sverige kom upp kände jag mig glad och lite duktig. På kvällen har vi – en grupp på 22 personer – ätit brakmiddag på restaurang och lovat att hålla kontakten.

Dagens fantastiska möte: Den holländske socialarbetaren som i elva veckor har vandrat med en 13-årig pojke.

– Det gäller att uppskatta de små förändringarna, säger socialarbetaren.

Slutsats: Jag hittade väl inte mig själv. Men jag upptäckte att jag gillar mitt eget sällskap. Någon frågade mig under vandringen ifall ”tankarna inte tar slut” när man har gått och gått i åtta timmar. Men det är det häftiga med caminon, det gör de inte. På den där vandringsleden, helt allena med en ipod fylld av bra musik och ett landskap som var hisnande vackert, hade jag det kalasbra – alldeles ensam.

Läs också:

Carina Bergfeldt