Kanarieöarnas bortglömda pärla är värd att upptäckas
Famara räknas som en av världens främsta stränder för surfing.
1 / 4
Högsommarvärme, underbara stränder och hyfsat billigt.
Erika Scott, redaktör för Aftonbladet Söndag, tog höstlov med sonen Joel för att tanka sol på Kanarieöarnas bortglömda pärla.
När charterplanet landar på Lanzarote förstår jag direkt varför Hollywoodproducenter använt miljön som kuliss för sci-fi-filmer. Joel, 13, påpekar också att det ser precis ut som i ”Stjärnornas krig”.
Vulkanbergens lavakratrar liknar verkligen ett kargt, ofruktbart månlandskap.
Fast under utflykten till nationalparken Timanfaya, berättar guiden att den stelnande lavan tvärtom är otroligt näringsrik och kryllar av livgivande mineraler.
Glöder i solnedgången
På dagen ser bergen brunsvarta ut och ytan ser ut som en torr, vidbränd brödskorpa. Men när solen går ner glöder Montanas del Fuego (”Eldsbergen”) i djupt roströda toner, och påminner om hur den heta lavafloden ödelade allt i sin väg vid det sista vulkanutbrottet 1730.
Lanzarote är bara cirka 60 km lång, 20 km bred och med högsta punkten på knappa 670 meter över havet blåser regnmolnen över och förbi, vilket gör ön till Kanarieöarnas mest solsäkra. Och självklart är det sol- och strandliv som jag och Joel har rest hit för.
Respekt för havet
Hemma i Sverige är det mörkt, blött och kallt, men på Lanzarote njuter vi av 28 grader i skuggan och en havstemperatur på 20.
Lanzarote är ett av världens främsta surfparadis och femmeters-vågor är perfekt underhållning för min badsugne son. Men – havet är lynnigt och röd flagg MÅSTE respekteras.
Öns stora kändis
Det går inte att skriva om Lanzarote utan att nämna konstnären César Manrique (1919-1992). Öns stora kändis vigde sitt liv åt att bevara Lanzarotes ursprungliga skönhet och genomdrev normer som dikterar att byggnader får vara max fyra våningar höga, vitkalkade med gröna, bruna eller blå trädetaljer.
Det låter tråkigt, men faktum är att Manriques idéer är ett av Lanzarotes bästa säljargument.
Gott om plats
Ön är skonad från fula hotellkomplex som stör utsikten. Står du vid strandlinjen och vänder blicken mot land, ser du bergen. Något som – inser jag där och då – är minst lika viktigt som motsatsen.
Vi bor i Playa Blanca, en liten fiskeby, som förvandlats till en snofsig turistort där det råder kvällslugn utan att det blir tråkigt. Och trots att större delen av Europas barn har höstlov samtidigt, slipper vi handdukspaxa solsängarna, det finns gott om plats vid hotellpoolen och på badstränderna.
Så skynda er hit, innan fler upptäcker Kanarieöarnas bortglömda pärla.
