Tre män i en båt på Englands kanaler

Skippern, Mässpojken och 63-åringen gjorde som i den kända romanen

Man behöver inte segla ut på de sju haven för att vattenvägen upptäcka nya spännande världar.

Det räcker att göra som i boken "Tre män i en båt".

Resas tre reportrar puttrade fram på ringlande engelska kanaler genom grönskande landskap och mysiga små byar.

Inspirerade av Jerome K Jeromes "Tre män i en båt" (1889) drog Aftonbladets tre medelåldriga män ut i en narrowboat – en osannolikt smal båt.

Boken handlar om hur George, Harris och J (Jerome själv) sorglöst drönar fram i kanalbåt på Themsen. Resas tre män i en kanalbåt upplevde en stämning som påminner om bokens.

Tjat om städning? Kamp om rorkult, bråk om kojplatser? Nej, snarare som att hälla ut vatten i en gropig stenbacke: försiktigt rinner det runt, fyller alla ojämnheter och skapar balans.

Björnör stryker förälskat den mässingsblanka styrpinnen och stannar ohotad vid rodret hela kanalresan. Han får beteckningen "Skippern".

Winbergh inventerar kylskåpet, suckar förtjust över fettsnål brittisk bacon och låter gasspisen sprida kaffedoft genom kajutan. Han döps till "Mässpojken".

Arnstad vimsar farbroderligt runt i farkosten och berättar några av sina otaliga anekdoter – ständigt i vägen, alltid lika trevlig. Han ges namnet "63-åringen".

Sålunda finner tre män smidigt sina sysslor i en engelsk kanalbåt av typen Duck. Den lystrar till namnet "Gräsanden", är 19 meter lång med sex bäddar och god komfort: varmvatten, kylskåp, gasspis, spoltoaletter, dusch, radio och färg-tv.

Vi glider makligt fram genom prunkande landsbygd med inslag av pittoreska medeltidsbyar: Tidbury green, Shirley, Hockley heath...

Sen eftermiddag lägger Skippern till vid foten av någon blomsterprydd kanalpub. Ostadigt hoppar 63-åringen i land och förtöjer medan övriga besättningen oroligt håller andan.

Sausages with mash, shepherd's pie, steak and chips – kanalen suger och kvällarnas kaloririka pubmat är alltid mättande. Real ale sköljer skönt och efter några single malt tar vi oss an lokalbefolkningen.

Och den ser ut som i vilken engelsk tv-deckare som helst: skrockande landsortsoriginal, markägare i tweed, rödfnasiga fnitterlisor med gin & tonics och så det lönnfeta dartgänget – högljutt fotbollsgrälande.

Fram släntrar då en kolsvart man i rastaflätor och undrar varför Mässpojken trycker upp små tepåsar under läppen.

– Snus, svarar denne.

Rastamannen placerar en erbjuden Generalpaj i munhålan, blir yr och spottar.

– Heavier than grass, skrattar han och bjuder på öl laget runt.

Långt efter att klockan ringt sista beställning berättar några åldriga stammisar att vi mött en världskändis – Earl Falconer i reggaegruppen UB40.

– Låter som ett flight-nummer, muttrar 63-åringen när vi lätt vinglande tar oss ner mot kanalen.

– Snarare en ubåt. Av tidig dubbelskrovstyp, svarar Skippern.

En halvtimme senare rister båten av snarkningar.

Göran Winbergh