London med Abba, hästpolo och skolslips

Upplev något helt annat när du varit på sightseeing

Utanför Whitehall theatre är det fullt med folk. Med drinkar i händerna och förväntansfulla miner höjer de ljudnivån på gatan så mycket att stackars lord Nelson är på väg att trilla av pinnen på Trafalgar square.

Det är fredag och kvällens andra föreställning av "Sing-a-long-a-Abba" ska snart börja.

Publiken - övervägande kvinnor - är uppspelt och aningen förfriskad. Några har redan börjat nynna på "Waterloo" och "SOS".

Vid ingången till salongen får jag en partypåse i handen. I den ligger låtsaspengar, en guldig flagga, en partypopper och ett par solglasögon som, förutom de rosa glasen, ser ut som ett par 3d-glasögon. Vi ska snart få reda på hur vi ska använda rekvisitan.

Teatern är fullsatt och jag har sällan sett en sån exalterad publik. När låtsas-Björn och fejk-Benny i peruker och glansiga kampsportsdräkter går på scen vet jublet inga gränser. De hälsar välkomna på knagglig, men korrekt, svenska och temperaturen stiger ytterligare.

Föreställningen rivstartar med "Waterloo". De engelska versionerna av Agnetha och Frida kommer in på scenen i vita kimonoklänningar med stora katter på. Texten syns på en filmduk och publiken sjunger med för glatta livet. Under refrängen reser sig alla upp med armarna uppsträckta som ett v, precis som vi blivit tillsagda att göra.

Tempot är högt och den ena hitlåten efter den andra rullar på. Applåderna är öronbedövande och alla i den fullsatta salongen använder rekvisitan under stor koncentration.

De tjoar och tjimmar och sjunger med även när texten inte syns.

Under "Money, money, money" slängs mängder med låtsaspengar upp i luften, "Super trouper" bjuder på bländande ljus och hela bänkrader poserar i fula, rosa solglasögon.

När låtsas-Abborna tar upp 20 personer på scen för att kora kvällens "Dancing queen" hotar taket att lyfta. Peter, en man i 50-årsåldern med silvrig peruk, vinner tävlingen och kröns med krona och trollstav. Han får sjunga en snutt i mikrofonen och visar glatt sina bästa moves.

Här är det ingen som skäms för att sjunga med eller dansa i stolsraderna. Tvärtom är humöret på topp och de flesta ser ut att ha sin bästa kväll någonsin.

* * *

Tidigt lördag morgon sätter jag mig på tåget mot Sunningdale. Abba-låtarna ringer fortfarande i huvudet och jag förundras över hur många hitlåtar Björn, Benny, Agnetha och Frida spottade ur sig.

Klockan nio är jag ute vid Ascot Park för att ta en lektion i - hästpolo.

Jag har bara vaga uppfattningar om vad denna sport, som brittiska officerare upptäckte i Indien och tog med sig hem till Europa, går ut på. Dessutom är mina ridkunskaper inte de bästa, så det är upplagt för ett präktigt fiasko.

Vi är sex personer som ska delta i denna "weekend class". Carol, Steve, Carly och Jodie har kommit hit tillsammans. Louise är liksom jag här ensam. Men hon har i alla fall ridbyxor och ridstövlar.

Lektionen börjar med att instruktören Phil visar oss hur man spelar polo på ett bord med grön filtduk. Han använder små plasthästar för att förklara reglerna och det är kanske inte så komplicerat som det verkar. Det gäller tydligen att följa "the line of the ball", den imaginära linje som uppstår när någon skjutit i väg bollen. Man får knuffas med hästarna men aldrig, aldrig rida ut framför någon.

Ute på arenan ställer vi oss på orange plastbackar. Här ska vi lära oss att slå i väg bollen. Jag svingar min klubba ett helt varv och lyckas faktiskt träffa. Alla måste skjuta med höger hand och Carol som står bredvid mig klagar över att hon är vänsterhänt.

När vi jobbat på svingarna ett tag leds hästarna ut. Eftersom jag har minst ridvana får jag Jhona, den snällaste hästen. Hon är brun, lite lurvig och har stubbad man.

Jag lyckas sitta upp ordentligt, men blir genast tillsagd att sänka hälarna. De två yngsta tjejerna, Carly och Jodie, galopperar iväg och mitt självförtroende sjunker. Men Jhona lyder minsta kommando och jag klarar både att trava, galoppera, vända och stanna.

Efter några vändor på planen är det dags att börja träffa bollen.

Jag tar min klubba och inser snabbt att jag nu bara har en hand att hålla i hästen med. Så det blir till att skritta.

Jag träffar bollen ganska ofta och håller mig på behörigt avstånd från de andra.

Det är kul, riktigt kul, och tiden rinner i väg. Plötsligt är det dags för lektionens sista moment. Nu ska vi tävla. Den som först får ner sin boll till arenans andra långsida vinner. Det är dags sluta skritta och börja trava. Jag sätter fart och får i väg bollen riktigt långt.

"Nice swing, Nina", ropar Phil och jag sträcker lite extra på ryggen.

Steve ligger före, men jag känner mig som en given tvåa tills jag missar bollen två slag i rad och är tvungen att vända om. Det tar väldigt lång tid och jag hamnar på delad sista plats.

Benen värker när jag tar mig tillbaka in till London för att pusta ut och ladda om inför kvällens äventyr.

* * *

Hammersmith kryllar av skoluniformer. Tjejer i korta kjolar, uppknäppta skjortor och hästsvansar springer hit och dit. De modigaste killarna bär shorts, men de flesta kör med långbyxor.

Kön ringlar lång utanför Po Na Na. Stället tar 2 500 personer, ändå är det fullt. Helg efter helg. De allra flesta har köpt biljett i förväg, men en liten skara har samlats i den högra kön för att betala entré i dörren.

Det är "school disco"-kväll, liksom alla andra lördagar. I dörren får jag köpa en slips för 140 kronor. Man måste ha skoluniform för att komma in.

En man utklädd till rektor i brunbeige kostym, lösmustasch och konstig påhittad accent hjälper mig med knuten. Under tiden glömmer han bort sitt fejkade uttal och börjar prata vanlig London-engelska.

Slipsen är school discos officiella och om jag skulle gå hit någon mer gång får jag gå före kön om jag har den runt halsen.

Klockan är tio och trots att stället bara varit öppet i en timme är det packat. Högtalarna pumpar ut gamla låtar på oanständigt hög nivå. Det är Nena och Kraftwerk och Eurythmics och Wham. I refrängerna skruvar dj:en ner volymen och folk skrålar med så högt de kan.

Från balkongen en trappa upp ser dansgolvet ut som ett vitt hav. Alla har vita skjortor. Tjejerna tävlar i vem som har kortast kjol och det är mycket ben med nätstrumpor alternativt synliga strumpebandshållare.

Slipsarna hänger löst knutna över upp-pushade bröst och extrema urringningar. Många har högt uppsatta hästsvansar, ditmålade fräknar och klubbor instoppade mellan glansiga läppar.

Bland killarna är trenden att ha ena skjortfliken instoppad och den andra fladdrande fritt. Flera har läppstiftsmärken på kragarna och de mest desperata har skrivit call me och sitt telefonnummer på ryggen.

Po Na Na osar sex och köttmarknad. I fyra burar runt dansgolvet får de som vill, och det är förvånansvärt många, utlopp för sina strippdansös-drömmar à la Bada Bing. De minimala kläderna åker visserligen inte av, men de ålande, åmande rörelsemönstren är exakt som på tv.

Trots att sexanspelningarna ligger som en klibbig hinna över allt och alla ser jag inte mer än ett enda hånglande par under kvällen.

Ju längre kvällen går desto varmare blir det. Håret smetar i nacken och jag önskar nästan att jag också hade barnsliga tofsar.

Runt de många bardiskarna är det trångt och slafsigt. Storsäljare är Bacardi breezer och Smirnoff ice i plastflaskor. Fyllenivån är lika hög som decibeltalet och när en tjej vid bordet bredvid spyr över golvet är det dags att gå hem.

Då är klockan tolv och det är tre timmar kvar tills Po Na Na slår igen portarna för i kväll.

Men nästa helg öppnar school disco dörrarna till den dåliga smakens högborg igen.

Nina Jakobson