På äventyr i det perfekta vinterlandet

Med skidor, bob och hundsläde i Norge

Skidturen höll på att sluta med ett iskallt dopp.

Bob-åket blev en skakande upplevelse.

Och han ramlade av hundsläden och såg den försvinna mot horisonten.

Peter och Elias Kranz vinterresa i Norges fjällvärld blev ett omtumlande äventyr.

Det är en isande kall morgon med hög klar luft i Hövringen i Rondane nationalpark.

Det är också lite pirrigt. Vi ska gå på tur och vi är inga vana skidåkare. Kanske är det tio år sedan jag själv åkte och min färdkamrat Elias har på sina femton år knappt stått på ett par längdskidor.

Framför oss har vi en sugande stigning. Kroppen är ovillig. Hjärtat bultar, benen har mjölksyra, armar och skuldror småvärker. Några hundra meter under toppkammen får vi stanna, sparka av oss skidorna och belöna oss med choklad och mackor.

Vi är omgivna av monumental vildmark, inte skymten av ett hus eller någon annan människa. I fjärran syns Jotunheimens spetsiga fjäll med Norges högsta toppar.

När vi korsar vårt första järvspår ilar det till i kroppen. Den alldeles färska, mjuka spårslingan försvinner sig bort i det vita. Vi åker vidare i uppkörda skidspår och närmar oss snart raststugan.

Lutade mot den nästan svarta stugväggen njuter vi en stund av solvärmen.

- Nu är det lika långt kvar som vi hittills åkt, en och en halv mil, konstaterar vår guide Toralf.

Vid det här laget har kroppen börjat leva ett eget liv. Det suger efter att ge sig av igen och känns skönt att åter sträcka ut efter rasten. Vi stakar på, sparkar ifrån och känner oss som värsta Vasaloppsåkarna, med konkurrenterna avhakade.

Först när vi kliver av skidorna utanför Rondane spa & högfjällshotell och skrapar dem rena från snön känns tröttheten. Aldrig har vi åkt på tur på fjället. Aldrig någonsin har vi åkt så långt. Vi har klarat det och vi vill ha mer.

Men just nu känns det fenomenalt att ta ett dopp i den ljumna poolen och sedan slå sig ner i restaurangen, äta en riktigt bra måltid med rödvin. Vi somnar ovaggade.

Till vårt nästa mål, Venabu fjellhotell fem-sex mil bort, fegar vi och åker bil. Här är stämningen mycket norsk, kryddad med internationella inslag.

- Engelsmännen är många, men svenskarna utgör bara sådär tre procent av våra gäster, berättar ägaren Lars Tvete.

Själva spänner vi fast snöskor på ryggsäckarna och skidar ut på fjället igen. Vi stakar oss ett stycke uppför, dumpar skidorna i dragpulkan och provar sedan att gå på snöskor för första gången.

Häftig känsla! Den fina pudersnön bär hur bra som helst medan vi traskar uppåt. Svettiga når vi toppröset samtidigt som två äldre norska damer passerar förbi, hurtigt hejande. Härifrån ser vi ut över en öde högslätt med en känsla av Centralasien. Vi spanar förgäves efter vildren, här ska Europas största bestånd finnas, med 3 000 djur.

Utför, på väg mot skogslandet, är det förstås skidor som gäller igen. Landskapet har ändrat karaktär, en bäck skär genom det vita med mjuka snötäckta stenar. Under våra skidor hörs vattnet porlande och levande. Här och där bryter svart vatten igenom det vita täcket. Det är svårt att ta sig fram, snön är mjuk efter en hel vinter utan plusgrader.

Då och då skär vi igenom och faller. Först skrattar vi där vi ligger sprattlande som hjälplösa skalbaggar. Men när staven och armen sjunker igenom till armhålan utan att finna något motstöd att resa sig på, börjar en liten panikunge växa i bröstet. Men visst, vi kommer upp.

Försiktigt närmar vi oss kanten för att få utsikt över vattenfallet med sin väldiga, frusna tystnad och den hundra meter djupa ravin, som imponerande vild, omgiven av vassa granspiror, breder ut sig under oss. Inte ett fågelljud, ingen vind. Bara spår av hare och lodjur. När solen blänker i koppar och skuggorna blivit intensivt blå och kylan kommer krypande återvänder vi till Venabu.

Halvannan timme i bilen längs Gudbrandsdalens vackra kulturlandskap och ett kort besök i den urgamla stavkyrkan i Ringebu och vi har bytt miljö till Lillehammer. Bland alla anläggningarna från vinter-OS -94 finns bob-banan i Hunderfossen som numera är öppen för vem som helst som inte är alltför rädd och vill pröva på något extra.

Vi vill. Rodelkälke, skeleton, och bob finns att välja på.

- Nej, riskabelt är det inte, på kanske 3 000-4 000 åk har vi haft två incidenter och ingen har någonsin skadats, säger bobföraren.

Låter betryggande. Tävlingsboben är bländande vit, strömlinjeformad, 400 kilo tung, fullständigt kompromisslös.

- I kurvorna kommer ni att utsättas för 5G, det vill säga fem gånger er egen vikt. De enda som egentligen har något att jämföra med är Natos stridspiloter, fortsätter föraren.

Jag spänner på mig njurbältet, pressar ner den tighta störtkrukan över huvudet och kryper ner i den trånga sittbrunnen. Boben rymmer tre passagerare.

- Sitt med rak rygg, alltid 90 grader, luta bara huvudet åt motsatt håll i kurvorna, håll hårt i handtagen på sidan, vad som än händer"

Okej och iväg. Första kurvan, allt lugnt. Så är vi ute ur den sugande andra böjen, ett ögonblick av lättnad, så möter en blixtsnabb höger-vänster kombination och allt hopp är ute. En brutal våldsamhet. Boben ryster och skakar, det dånar. Snart vet jag knappt vad som är upp eller ner.

Vi sugs neråt, kastas i vindsnabba kurvor, först åt det ena håller sedan momentant åt det andra. Kraften är enorm, en blytung hand ligger över axlarna. Jag orkar inte mer, men vill ha mer, jag står inte längre ut, men blir besviken då ingen ny kurva möter och jag förstår att vi rasslar ut på målrakan och allt är över.

Min medpassagerare, engelsmannen, är inte kontaktbar, inte ett ljud över hans vita läppar. Föraren skrattar:

- Nå, hur var det då?

Ja, det var en sanslöst häftig, smärtsam, obehaglig, njutningsfylld, fullständigt hysterisk upplevelse, olik allt annat.

Ytterligare ett par timmar österut, ligger Trysils vintersportsanläggningar. Vi är nu nära gränsen och Sverige men träffar ändå bara några enstaka svenskar. De är nöjda, föredrar att åka här hellre än i närbelägna Sälen.

Och visst, Trysil bjuder på ett oändligt antal nerfarter, perfekt preparerade pister och ett antal milslånga kombinationer utför. Men i dag drar vi istället iväg på en slädtur à la Jack London, tillsammans med Terje Bråten och barnfamiljerna Harlen från Stockholm och Kievits från Holland.

Vi får förtroende att styra en egen släde. Själv kryper jag ner inbäddad i renfällar medan Elias tar den ansvarsfulla platsen på medarna. Här finns åtminstone en fotbroms, en skrapa som man trycker ner. Något tvärstopp är det inte tal om, men i bästa fall uppfattar jyckarna det ökade motståndet och stannar. Vi blir också instruerade att ropa "stå!" samtidigt.

- Skulle ni välta, försök att hålla er kvar vid släden, så kanske de stannar"

Hundarna är ivriga att komma iväg. De gläfser, rycker i sina selar och kastar uppfordrande blickar bakåt vårt håll, väntar på startkommandot.

Så släpper vi repet och det bär iväg i yrande snö. Sugna på att äntligen få sträcka ut rycker och sliter de med spända kroppar för att få upp fart. Det är en härlig känsla när vi sveper ut över snötäckta myrar i tystnad, bara då och då hundarnas ivriga gläfsande. Allt under en strålande sol på en intensivt blå himmel.

I svängarna måste vi luta oss som durkslavar för att inte ekipaget ska få övervikt och välta, vi vill inte gärna bromsa hundarna, vi har redan märkt att de blir lite frustrerade när man bromsar dem utan att de förstår varför. Allt går lysande, vi känner oss som trappers i Alaska, film- och bokminnen flimrar förbi.

Vi tröttnar på de lite väl försiktiga ekipagen framför oss. Ni vet, det är som med bilkörning, att ligga bakom någon som bromsar i varje kurva förrycker rytmen och hela körglädjen. Vi stannar, låter dem försvinna mellan martallarna för att sedan få stå på i vår egen takt.

Övermodet straffar sig såklart. Fast kanske det ändå inte var vårt fel. I en böj har en av de andra slädarna skurit långt ut i mjuksnön, vi glider in i fel spår, skär ner och trots att vi förtvivlat lutar oss åt motsatt håll, plöjer släden bara allt djupare ner. Det är över på ett par sekunder, så är vi uppe igen.

- Yes, vi klarade det, ropar jag till Elias.

När han inte svarar, vänder jag mig om och upptäcker att han - föraren - syns som en allt mindre prick långt borta på den snötyngda myren. Nu finns ingen som kan bromsa och mina allt gällare "Stå-rop" klingar ohörda.

Jag får upp benen ur släden och lyckas bromsa med dem på var sida så att hundarna äntligen förstår och stannar. Men så får jag idén att vända tillbaka för att hämta Elias i stället för att vänta medan han pulsar sig ikapp.

I samma ögonblick som hundarna känner motståndet lätta, rycker de igång med full fart framåt. Greppet kring släden slits upp, jag tumlar ner i snön och kan bara se på medan hundarna på egen hand försvinner i fjärran, i ett moln av snö.

När Terje till sist återvänder med vårt ekipage är jag tacksam för att han bara med ett nästan omärkligt leende överlämnar hundspannet än en gång i våra händer.

Peter och Elias Kranz (resa@aftonbladet.se), text och foto