Runt Kalabrien i veteranbils-cabb

Vi testar nya charterrundan

Kalabrien, italien. ”Bellissima! Fantastica! ­Magnifica!”

Bybornas hyllningsrop gör att jag för en sekund känner mig som en filmstjärna.

Sedan inser jag att uppmärksamheten inte beror på mig –utan på min 40 år gamla bil.

Vi är i Kalabrien, landskapet på Italiens stövelspets, för att testa Fritidsresors nya resform. Här får resenärerna själva ratta nercabbade Triumph Spitfires från 60- och 70-talen, i kortege på guidade dagsturer i en vecka.

Vinden tar lekfullt tag i den skira schaletten jag har knuten runt mitt huvud, min hand vilar på den tunna ratten. Det är bekvämt i Triumphens röda skinnsäte och bilens klargröna lack matchar grönskan längs vägen mot Serrabergen. Jag känner mig som 50-talspinglan Audrey Hepburn, på reträtt från vardagens tristess.

Ute på serpentinvägarna i bergen hänger bilen vant med i svängarna, trots att farten kanske är lite högre än vad den borde vara.

– Sänk hastigheten, det kommer en snäv kurva, uppmanar vår guide Gisela Thomann.

Hon guidar på engelska via headset från en följebil. Bromsen är trög och när jag växlar ner till ettan kvider växellådan en aning.

Det blir kyligare ju längre upp vi kommer. Vi har lämnat Kalabriens västra kust med vajande palmer, citronträd, olivlundar och vinrankor för att fortsätta till Serrabergen med underbart doftande hägg och tallskog. Det är hela tiden samma veteranbil som ligger först i kortegen, med uppgift att tuta före snäva kurvor. Jag kör konsekvent som andrabil i ledet på de allt smalare vägarna.

Kor på vägen

Förare på vespa eller i bil ropar och tutar åt de läckra bilarna. Det får mig att glömma att det överallt är skyltar uppsatta som varnar för stenras och kor på vägen.

Vi stannar till på 1.320 meters höjd och andas in den friska luften. Sedan fortsätter färden ner mot östra sidan och Joniska havet. Här är landskapet annorlunda. De lummiga skogspartierna är glesare och serpentinvägarna sluttar ner mot ett torrare, plattare landskap. Stora och små, kvinnor och män, flockas runt oss vid strandpromenaden i kuststaden Soverato.

–-Vilka fantastiska bilar. Får jag provköra, undrar Soveratobon Maria Caterina med glimten i ögat.

Spökhus och citronträd

En liten pojke följer bilens konturer med sina små fingrar och mumlar ”bellissima” för sig själv, medan hans bror tar ett antal kort med mobilen.

Nästa morgon slingrar sig bilarna – i kortegen – upp i bergen på den Tyrrenska kusten och snart skymtar vi byn Cleto. Den började byggas på 1200-talet på en undanskymd plats i bergen i syfte att stänga ute pirater, turkar och araber. Nu är piraterna borta men också en hel del av befolkningen. Längs de smala stengatorna finns en salig blandning av spökhus, trasiga fönster, blomlådor och citronträd. Som turist är det svårt att hitta hit utan guide.

–-Invånarna i byn lever fortfarande ett väldigt primitivt liv. De flesta är självförsörjande bönder. Till för några år sedan hade de varken elektricitet eller vatten, berättar Gisela.

Lunchen intar vi i picknickform i bergsbyn Belmonte. På en kvart har Gisela och hennes medarbetare förvandlat en liten utsiktsplats till en pittoresk italiensk restaurang. Det bjuds på rödvin, nybakat bröd och läckerheter som olivoljedränkta soltorkade tomater, oliver, zucchini och svamp.

Lite stel i nacke och armar pustar jag ut och beundrar utsikten. En klar dag kan man se vulkanen Etna på Sicilien.

Den som är sugen på efterrätt bör stanna till i Fiume Freddo. I byns glassbar, Gelateria, finns alla smaker du kan föreställa dig. Kvinnan bakom disken fyller struten med gräddiga glasskulor av jordgubb, melon och citron.

Efter att två äldre herrar, Carmelo Bruno Belsito och Francesco Caputo, beundrat bilarna färdigt visar de oss runt i byn. De för oss till ett före detta munkkloster, där Francesco i dag driver en fiskrestaurang.

Svalkande dopp

– En bit bort finns även ett gammalt kloster för nunnor. För 13 år sedan hittades en hemlig underjordisk gång mellan de två klostren. Uppenbarligen hade nunnorna och munkarna syndat. Här återfanns skelettben från små barn, säger Francesco som är uppväxt i byn.

Framåt kvällen parkerar vi bara några meter från det klara Medelhavet. De som vill tar sig ett svalkande dopp, vi har den milslånga stranden för oss själva. En fiskebåt puttrar förbi in mot land, förmodligen full med havets läckerheter.

Efter ett par dagar i kortegen börjar den kännas en aning tröttsam. Jag sluter ögonen och lockas av tanken att dra iväg ensam i ”min” nercabbade Triumph, med Beatles ”Baby, you can drive my car” på högsta volym. Rakt mot solnedgången.

Bila i Kalabrien

3 bilalternativ

5 tips - så färdas du med stil

Helena Trus