Grado - italiensk klassiker sommarens nyhet

Trendiga vinbarer trängs med spår från Romarriket

En klassisk italiensk badort hör till nyheterna i charterutbudet sommaren 2006. Hittills dominerad av österrikiska turister.

Men nu får även svenskarna chansen att uppleva den lilla ön Grado, som bjuder på långgrunda bad och stillsam familjevänlig atmosfär.

Bartendern på den trendiga vinbaren Alla Spiaggia intill Grados långa sandstrand kan ingen engelska och min italienska håller inte för att förklara en krånglig beställning. Men när jag prövar med tyska går det finfint.

- Ahh, natürlich! Moment, bitte!

Han skiner upp och börjar mixa mina drinkar.

Som en av förlorarna i första världskriget miste Österrike stora landområden. Italien tog bland annat över Trieste, Österrikes enda hamnstad vid havet, och bad- och kurorten Grado på den smala ön med bro till fastlandet. Men nu är österrikarna tillbaka - tre fjärdedelar av alla semesterfirare i Grado kommer därifrån - och de italienare som jobbar här måste kunna tyska. Österrikarnas jakt på sommarhus har pressat upp bostadspriserna till en dubbelt så hög nivå som i Stockholm.

Ändå känns Grado behagligt italienskt. I gamla stans bilfria kringelkrokiga gränder hänger det tvätt från fönstren och överallt syns historiens spår - den gamla katedralen med arabiska influenser, flera romerska ruiner och bostäder i ombyggda vakttorn från 500-talet.

I den väl skyddade hamnen lägger fiskebåtarna till på morgonkvisten och någon timme senare hittar man fångsterna i den fina saluhallen och på restaurangernas lunchmenyer.

På galleriet Callemaran, som fått namn efter gränden den ligger i, står konstnären Gianni Maran och målar. Hans specialitet är tavlor fulla av fiskar där det ofta finns detaljer i äkta guld.

- Min far var fiskare här i Grado och hans far före honom, men fisket är på nergång, förklarar Gianni sitt motivval och försöker sedan förklara symboliken i några av de färgrika tavlorna.

Längre neråt gränden står en man och målar en akvarell av idyllen. På ett par små piazzor trängs restauranger och barer. Men gamla stan är inte stor - några få kvarter bara och snart går jag på den bilfria strandpromenaden tillsammans med lättklädda badgäster och mer påbyltade nunnor. Eftersom det kostar att över huvud taget vara på stranden så solar många på den skyddsvall av stenbumlingar som lagts ut framför strandpromenaden.

På själva sandstranden är varje sektion förvillande lik de andra - en port där man betalar inträde, rader av individuella omklädningsrum, solstolar och parasoll på räta linjer och packat med folk under högsäsong. Varje sektion avdelas med en lång stenpir, där det ofta inte är dykdjup ens längst ut.

Föräldrar trivs i strandkanten med sina småbarn - här kommer man inte ut på djupt vatten i första taget. Och i solstolarna ligger medelålders österrikare och grillar sina redan mycket bruna kroppar. Simmarna skymtar långt ute - men även där bottnar de.

Under antiken var Grado omlastningsstation för varor till Aquileia - en av romarrikets rikaste städer.

Mindre båtar tog sig vidare över den mycket grunda lagunen, där djupet ibland bara är tre decimeter, och uppför en flod till slutmålet Aquileia en mil bort. Lagunen lockar fortfarande massor av fåglar. Från Grado gör utflyktsbåtar turer varje dag.

Men romarriket föll och med det Aquileia, som plundrades och brändes ner. Bara en bråkdel är utgrävt och så sent som 1999 fann man det fantastiska mosaikgolv som i dag kan ses i basilikan. Dessa och andra fynd gav stan en välförtjänt plats på världsarvslistan.

- Men då ska man veta att stora skatter försvann för alltid till privathem efter utgrävningar här på 1700-talet, berättar vår guide Roberta Bressan.

Strax intill de antika lämningarna ligger vinproducenten Ca" Tullio, inhyst i en vacker tegelbyggnad som varit tobaksfabrik. Där tar Patrizia Sepuleri emot och visar oss runt bland rader av ektunnor med mognande vin i den ombyggda tobakstorken.

Sen får vi prova fritt ur sortimentet medan hon hjälper en bybo som vill ha ett par glasdamejeanner fyllda med ungt vitt vin direkt från tappkranar i tegelväggen.

- Den här är vi mest stolta över, säger hon och korkar upp ett mörkrött kraftigt vin, en välsmakande Refosco klart värd att ta med hem.

Snabbfakta

Läs mer:

Johan Öberg