Ta med barnen på äventyret

Letar du efter ett alternativ till charter gör som familjen Råssjö/Zenker och utforska Tolvöarna på egen hand

 G löm allt vad ”roomservice” och nystrukna skjortor heter. Att öluffa i Grekland är inget för bekväma människor.

Men det är en perfekt semester för den äventyrslystna familjen.

Att åka från ö till ö är en idealisk resform för fyra organiserade bohemer; två vuxna och två barn. Vi får själva välja vad vi vill se och när. Att kunna improvisera är ett måste.

Under fjorton dagar fyller vi våra hjärtan med goda och roliga upplevelser. Häftiga stränder, salta vågor, vänliga greker, vitkalkade hus, fantastiska solnedgångar och välsmakande souvlaki konkurrerar om titeln ”bästa semesterminnet”.

Och familjen är härligt sammansvetsad. Mamma och pappa hinner berätta alla de där spökhistorierna som vi lovat, vi har tid att lyssna på sonens favoritmusik och vi har kastat mackor vid stranden.

Redan i mars bokar vi biljetter. För oss som inte vill råka ut för trista överraskningar – ”tyvärr det finns inga biljetter kvar” – är det nödvändigt att vara ute i god tid. Andra med is i magen hittar säkert billigare sista minuten-resor.

Vår familj vill upptäcka Dodokaneserna, Tolvöarna, utanför Mindre Asiens östkust och beställer en tur och retur till Kos. Vi införskaffar en liten praktisk resguide om de grekiska öarna. Större förberedelser än så kräver inte resan.

Strax efter midsommar plockar vi fram ryggsäckarna. Två fyrtioliters ränslar ska bli vårt hem i två veckors tid. Vi packar lätt, vi ska orka släpa runt vårt bagage i 30–40 graders hetta. Till lyxen hör barnens små ryggsäckar med böcker, freestyles, spel och en paraplyvagn.

9-årige Lukas och fyraåriga Linn behöver viss stimulans och komfort.

Vi reser precis innan högsäsongen i Grekland börjar. Det är en välsignelse. Vi slipper trängas på båtarna, vi kan hyra bil till ett billigare pris och i varje hamn konkurrerar hyresvärdar om vår uppmärksamhet. Ungefär 300 kronor får vi betala för en liten lägenhet, med fyra bäddar, dusch/toa, kokmöjligheter och kylskåp.

Lukas hittar snabbt ett poängsystem för att göra öarna rättvisa. Bra bad, långgrunda stränder och lagom med vågor ger höga poäng. Likaså rena rum, fräscha toaletter och kvällsnöjen. Av de fyra öar som vi hinner besöka toppar Patmos listan, tätt följd av Leros.

Patmos har helt enkelt allt. Om dagarna kör vi runt och upptäcker ön. Stränderna är steniga, långgrunda och glest befolkade. Mellan doppen njuter vi av smala vägar, berg och dalar, fantastiska utsikter och kultur. Patmos har ju både ett stort kloster och Johannes uppenbarelsegrotta att besöka.

Den sistnämnda imponerar inte särskilt. Lukas är besviken över allt glitter och gillar inte att alla ska pussa stenen som aposteln Johannes vilade sitt huvud på när han fick sina uppenbarelser.

Vi lägger oss snabbt till med vanan att sova middag. Siesta är ett måste i dessa varma länder och ingen skulle drömma om att gästa en grekisk familj under eftermiddagstimmarna.

Efter middagsluren äter vi middag på någon av hamnstaden Skalas tavernor eller kokar lite enkel pasta i lägenheten innan vi ger oss ut i nattvimlet. Nåja, så mycket vimmel blir det inte. Men vi hittar ett litet månskenskafé som hela familjen sluter till sitt hjärta.

På stranden i Skala sätter man varje kväll ut stolar och bord, tänder fotogenlampor och serverar kaffe och choklad. Där i månskenet över vattnet, med det upplysta klostret och bergen i bakgrunden, föds mången spökhistoria.

Leros vinner poäng tack vare sin mysiga hamn Agia Marina, den långa badstranden Alinda och sina gyros (kött, tzatsiki och tomater i pitabröd).

Vi bor i den lilla hamnen, har balkong och får snabbt koll på vad som händer i byn vid havet. Vi ser vilka som kommer med färjan, vilka som handlar i turistshopen och vilka som tänker åka upp till huvudstaden Pandalos.

Lipsi har jag sett fram emot att återse. Som ungkarlsflicka förälskade jag mig i ön där byn klättrar uppför ett berg och på vars torg byborna samlades om kvällarna. Då, för femton år sedan, åkte vi grisbil till stränderna och var relativt ensamma som turister.

När familjen kliver i land denna sommar så hör vi det svenska språket överallt. Minibussar har tagit över grisbilarnas verksamhet. Och den gamla hamnen håller man på att schakta bort. Besvikelse i mitt hjärta.

När sedan maken och barnen klagar över att de har långtråkigt så bestämmer vi oss för att åka vidare. Det är det som är finessen med att resa med ryggsäck, gillar man inte läget så är det bara att packa och kliva ombord på nästa båt.

Kos faller oss inte heller i smaken. Huvudstaden Kos är för stor, för stökig, för många festande ungdomar och för mycket turister för att vi ska trivas. Vi ger dock ön en chans under några dagar i slutet på vår resa. Dels vill vi vara i tid till vårt flyg, dels vill vi umgås med en väninna som fann mannen i sitt liv på ön och bor här sedan 20 år.

Vi hyr bil och ser den södra delen av ön, här finns långgrunda stränder, massor av parasollmänniskor och möjligheter att surfa. Men Kos har redan så många minus i Lukas poängsystem, att den inte har en chans mot vinnarna.

Några veckor efter öluffen tar familjen en båttur på Brunnsviken i Stockholm. Fyraåriga Linn tittar bedjande på oss föräldrar och frågar:

– Kan vi inte åka till Grekland igen? Det var mycket roligare.

Gudrun Råssjö (resa@aftonbladet.se)