Bota flygrädslan – på hög höjd

RESA:s flygrädda reporter testade terapi i luften

Flygrädd som resereporter? Nej, nu får det vara sluttramsat.

Resas Charlotte Holmen tar saken i egna händer och testar terapi på svindlande höjder.

– Berätta vad du ser.

– Skärgård ... eh ... vatten ... öar ... skog ...

Han stör, jag måste koncentrera mig. Ett djupt andetag. Så ... Fantastiskt! Stockholms skärgård är fantastisk på sommaren, intalar jag mig själv. Det är vackert, glittrande och... nej. Känslorna kastar in handduken. Släpp ner mig!

– Stäng inte in dina känslor. Berätta vad du ser, säger Tom Johansson, pilot och samtalsterapeut på flygfobi.se.

Vi befinner oss en kilometer ovanför marken i vad som känns som en liten puttrande glasbehållare. Och så händer det hemska. Det lilla tvåmannaplanet börjar skaka.

– Varför gör den sååå?

Jag greppar tag i sätet med fuktiga händer, kniper ihop ögonen. Andas. Vad var det vi talade om tidigare under dagen?

Intervjun började inte som jag hade tänkt mig. Jag hade knappt hunnit sätta på bandspelaren innan Tom började intervjua mig.

– Det finns två kategorier. De som är rädda för det fysiska planet och de som är rädda för sina egna känslor när de flyger. Vilken kategori tillhör du?

– Båda.

– Har du klaustrofobi? Är du rädd för att få panik i luften? Känner du att du saknar kontroll över situationen?

– Ja, ja och ja, säger jag ledsamt och känner mig som ett hopplöst fall.

– Vad tycker du om fritt fall på Gröna Lund då?

– Jag åker ALDRIG fritt fall.

– Jaha... Vad tråkigt.

Okej, tänker jag. Känslor är ju bara känslooooor! Vinden leker med oss som om planet var gjort av papper. Jag tittar förskräckt på Tom, men han ser precis lika lugn ut som vanligt.

– Är du inte rädd? frågar jag honom.

– Nej, säger han. Det är fysiskt omöjligt att planet störtar av turbulens. Så här känns det alltid.

– Har du varit med om värre?

– Ja mycket värre. Det här är ingenting.

Ett visst lugn sprids inom mig. Vi sitter trots allt i samma båt ... eller flygplan. Jag koncentrerar mig istället på att analysera mina känslor. Det är ilningar. Tydliga ilningar i fingertoppar, mage och fötter. Jag tar ett djupt andetag. Det är okej att vara rädd. Jag måste acceptera att jag är rädd.

Toms lektioner baserar sig på fem steg; definiera flygrädslan, använd din motivation, acceptera dina känslor, förstå varför dina symptom är värdefulla och slut fred med problemet. Kursen kan ta allt från veckor till månader. Men min kurs får bli en snabbspolning av programmet.

– Jag undviker inte flygturer, men jag tycker det är obehagligt. Speciellt vid turbulens. Jag kan sitta flera timmar på helspänn, beredd ifall någonting skulle hända. Jag vill bara få prata med piloterna och fråga om allt är okej.

– Det pågår en kamp inom dig, förklarar han. Den ena sidan av dig vill resa och träffa nya människor och den andra vill inte flyga. En konflikt mellan två viljor. Det du måste förstå är att det är okej att känna sig rädd. När du slutar bry dig om din rädsla upphör konflikten inom dig.

När vi har flugit i ungefär tio minuter har jag känt mig rädd och spänd i etapper. Men jag har börjat kunna njuta lite av utsikten.

Flygplanet har upprepade gånger hoppat i luften när vi har passerat skogsområden. Men Tom har sagt att det beror på värmen från träden. Och det verkar rimligt. Jag visste inte att det var det som var orsaken.

– Hur känns det här? frågar Tom och låter planet sjunka en bit.

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih ...

Jag spänner emot med fötterna mot golvet. Hur kunde han! Jag har just berättat att jag inte åker någon form av berg- och dalbana. Det där var en känsla jag inte känt på tio år ... Och den var lite roligt faktiskt. Det var inte så jag mindes den.

– Gör det igen!

Innan vi sätter oss i flygplanet förklarar Tom varför flygrädslan är ologisk. 550 svenskar dör i bilolyckor varje år. Nästan ingen svensk har dött av flygturer på tio år. Trots det är vi räddare för att åka flygplan än bil. Varför? Bland annat för att vi är vana vid att åka bil och kan stiga ur den när som helst. Men i flygplanet är vi helt maktlösa om någonting händer.

– Kontrollbehovet kanske alltid har funnits där, men det blir aldrig så påtag

ligt som i ett flygplan. Då inser du att du måste lämna över kontrollen helt. Du kan ju inte köra planet själv.

Rädsla är en bra mekanism som hjälper oss ifall någonting farligt händer. Men i planet kan den aldrig hjälpa oss. Och det tar tid att vänja bort den.

– Jag har haft patienter som har fått börja med att vänja sig vid flygplatsen. Sedan har de fått sitta i planet. Efter någon månad kanske de vågar lyfta en meter och till slut har de flugit.

Flygturen börjar lida mot sitt slut. Stockholm är bra vackert, tänker jag. Jag tar några foton för att minnas. Tänk vad häftigt ändå att få chansen att sitta här och prata med piloten.

– Vill du styra? frågar Tom plötsligt.

– Jag?

Tom visar mig hur jag ska göra. Jag svänger till höger. Det funkar. Jag svänger till vänster. Haha. Så lätt det går! Världen är min. Jag kan åka precis vart jag vill. Jag roar mig i någon minut. Men sedan räcker det.

– Nu får du köra, säger jag.

– Vill du inte flyga mer?

– Nej, det är bra nu.

Det var kul. Men i slutändan kanske det är bättre om piloten får köra planet. Jag har en utsikt att minnas.