Med kapten Cook i Söderhavet

Rarotonga - ön där ingen hört talas om stress

Kritvita stränder, vajande kokospalmer, färsk frukt, nyfångad fisk – och en alldeles äkta kapten Cook som tar oss på tur bland atollerna.

Cooköarna uppfyller alla dina drömmar om paradiset – och mer därtill. Häng med till Söderhavsön där ingen ens hört talas om stress.

Alldeles för tidigt i gryningen står jag i Cooköarnas passkontroll och gnuggar sömnen ur ögonen. På en vit plaststol sitter en rundlagd ­leende gubbe.

Hans fötter dinglar en decimeter ovanför golvet i takt med gitarren, där han sitter och sjunger sorglösa välkomstsånger för turister med jetlag.

När byråkratin väl är avklarad har det börjat ljusna ute, men än kan jag inte skymta något paradis. I stället vaggar en storväxt kvinna fram i vit klänning.

–Kia orana, kia orana (må du leva länge), ler hon förtjust och placerar en söderhavsblomma i mitt hår.

–Nu ser du ut som jag, säger hon och slänger upp min ryggsäck på flaket på sin pickup. Bristen på samarbetet mellan henne och växellådan gör att vi nästan skuttar fram på den asfalterade vägen. Jag andas in den varma och söta luften medan hon pekar upp mot Rarotongas gröna vulkaner.

Framme vid hennes lilla hotell möter jag hennes lika runda tvillingsyster som står i receptionen.

Det råder kaos.

Ingen vet vilka rum vi ska ha, det är överbokat och ett par som kom i samma pickup bråkar om att det är ostädat i deras rum. Jag gräver fram min bikini, smyger sedan iväg ut på verandan där jag möter paradiset för första gången. I ren iver klättrar jag ner för de rangliga pinnar som leder ner till det vita lena. Det turkosa havet rullar rytmiskt in över korallreven och jag doppar tårna i det skummande vattnet.

Tempot lunkar bokstavligen fram på Cooköarnas huvudö Rarotonga. Mopeder, människor, handel? ja, till och med vinden rör sig långsamt. Här finns ingen stress. När det är min tur att betala i den lilla matbutiken lägger jag snabbt upp varorna innan jag känner en hand på min arm. Den tillhör det unga butiksbiträdet och hon ler nästan ömt och medkännande.

– Ingen stress! Du är på Rarotonga nu. Ingen stress här.

Det känns bra, men jag kan inte låta bli att kasta nervösa ögon efter kön som ringlar bakom mig.

Bussen tillbaka till mitt vandrarhem skulle gå en gång i timmen. När det äntligen börjar bli dags för avgång går busschauffören fram till klockan som visar när bussen ska gå och vrider fram visaren ytterligare 45 minuter. Med en lätt suck går jag fram till honom och frågar när han egentligen tänker köra.

– Om 45 minuter, säger han och pekar demonstrativt på klockan.

Jag suckar och drar på mig mina hörlurar för att stänga ute världen ett tag.

– Oroa dig inte, Miss! Hakuna matata! säger busschauffören och kräver att få veta vad jag lyssnar på.

När han hör Håkan Hellströms toner bullrar hans skratt.

– Mycket konstig svensk musik. Trevlig rytm, men killen sjunger falskt.

Solen kommer snart gå ner över Muri-lagunen. Jag sitter med fötterna uppe på verandans räcke med grillad fisk i bröd och en kall öl – beredd att avnjuta skådespelet. När det brinnande eldklotet obevekligt sänks ner över horisonten exploderar himlen i rosa och lila.

I min idylliska dvala hör jag de frodiga systrarna ropa. De försöker stuva in så många som möjligt av ryggsäcksluffarna i sin pickup för att åka iväg på traditionell danskväll. Jag hänger med. På väg dit skämtar vi om vad vi kommer att få se.

När de första krigarmännen rusar in på bästa infödingsvis fastnar dock skrattet i halsen. Jag följer fascinerat varenda rörelse av den rytmiska dansen som är en viktig tradition i den polynesiska kulturen. När de unga vackra kvinnorna vickar med sina höfter är det knäpptyst. Den symboliska dansen är så långt borta från västs smutsiga porrvärld man kan komma.

Några engelsmän pratar så medryckande om Rarotongas enda vattenfall, Papua Waterfall, att jag bestämmer mig för att vandra dit. Svetten rinner när jag långsamt tar mig uppåt och försöker njuta av den tropiska grönskan som hänger från alla håll och kanter. Plötsligt hör jag en bil tuta och två män kommer farandes i en risig pickup.

— Vill du ha lift till vattenfallet?

Jag tvekar några sekunder innan jag ler och hoppar på. Strax är vi framme och en tunn strimma vatten rinner längs de mörka klipporna ner i en mörkgrön liten lagun.

Det ser inbjudande ut och jag tar av mig mina klibbiga kläder och dyker ner i det svala vattnet som känns som en svensk insjö. Till sist måste Mano och Ariki som visar sig vara far och son åka men bjuder med mig för att visa lite av ön. Återigen tvekan från min sida, men intuitionen säger ja.

De visar sig vara de bästa guider jag någonsin kunnat få där de pekar ut plantager och klättrar på bilen för att hämta exotiska frukter. De köper en baguette och tar med mig till havet och sprider brödsmulorna i vattnet för att locka till sig färgglada fiskar.

Mano tar plötsligt av sig sitt skärp, binder det runt en palm och hoppar jämfota upp längs stammen för att plocka ner en kokosnöt. Omsorgsfullt visar han hur vi ska öppna den och snart rinner det en klar vätska ur ett av hålen. Det smakar inte så sött som jag tänkt mig, mer strävt. ­Efter det skjutsar de hem mig och jag vill gärna betala en liten slant som tack. Men de skakar bara på huvudet. Kvar står jag med en kokosnöt och baguette, medan den risiga pickupen puttrar iväg.

Det är första gången jag sitter utomhus och väntar på ett plan. Gaten består av en gräsmatta och när jag kliver in i det lilla planet med plats för 16 personer börjar en flygrädsla som jag trodde att jag blivit av med att göra sig påmind. Dörrarna stängs, vi lyfter skakigt och jag har hjärtat i halsgropen. Men när jag får se resans destination, korallatollen Aitutakis glittrandes turkosa triangel mitt i det oändliga mörkblå Oceanien finns ingen rädsla mer. Vattnet är så klart att vi kan se korallreven från flera tusen meter upp i luften.

På kvällen är det lugnt och stilla, de flesta besökarna är par på smekmånad och upptagna av varandra.

– Kom med mig och fiska! säger hotellföreståndaren Big Mama.

Tysta står vi med vaderna i det ljumma mörka havet med fiskespön i våra händer och tittar upp på de tusentals stjärnor som blänker på den svarta himlen. Big Mama säger inte mycket men när en fisk sprattlar till på kroken smackar hon nöjt med läpparna.

När morgonen kommer ska jag utforska ögrupperna med hjälp av en motorbåt och kapten Cook. Vi kryssar mellan öde öar, korallrev och vita sandbuktar. Det ser ut som någon hällt karamellfärg i vattnet och i stimmet av silverrandiga fiskar upptäcker jag en gigantisk mussla.

Jag pekar på en ö och kaptenen stannar till för att låta mig simma in eftersom det är för grunt för båten att ta sig in. Den lilla öde ön består av palmer, strand och de enda levande varelserna förutom jag är små kvicka krabbor. Nästan en timme strövar jag omkring och undersöker allt som ett litet barn och när solen steker som mest gömmer jag mig i svalkan under vattenytan.

Kapten Cooks rop når till slut fram där jag lyckligt flyter omkring och jag får simma tillbaks till båten. Vi beger oss till One Foot Islands svirrande grönska och kritvita stränder där en lunchbuffé med färsk frukt och fisk väntar på oss under ett palmtak.

Tillbaka på Rarotonga strövar jag omkring i butiker och försöker hitta souvenirer som ska hålla minnet av paradiset nära. Planet ska gå 04:30 i natt och jag bestämmer mig för att hänga i en bar i stället för att ta in på hotell. Butiksägaren Moana Moses tycker synd om mig och vill inte att jag ska driva omkring på stan alldeles ensam.

– Kom hem till mig i stället, jag har en dotter i din ålder. Hon kommer att bli glad att få träffa dig.

Jag följer med henne hem till ett litet vitt stenhus. Det är rörigt men hemtrevligt och snart sitter jag med en kopp te och bananpannkaka. Dottern Tiave kommer hem och vi har mycket att prata om. Hon vill veta allt om mig och Sverige. Jag vill veta allt om hur det är att vara ung på en ö mitt ute i Söderhavet.

Hon berättar att hon gillar konst och drömmer om att kunna försörja sig på det.

– Men jag måste flytta till Nya Zeeland och gå på universitetet, säger hon.

Där finns möjligheterna och eftersom Cooköarna är skyddade av Nya Zeeland har invånarna rätt att flytta dit, vilket är populärt. Vi pratar och pratar och jag förvånas över hur lika vi är men hur lite vi vet om varandra.

I vargtimmen tar hon mig till flygplatsen med sin lilla moped. Jag håller hårt i hennes jacka där jag sitter bakom henne. Nattluften som slår emot oss är mjuk och söt. På flygplatsen sitter samma gubbe kvar och dinglar med fötterna över marken och han ler lika brett som förut. En ny dag har börjat i Söderhavet.

Läs mer om Cook-öarna

Lotta Olsson (resa@aftonbladet.se)