Överfallen och rånad i Barcelona – här är RESA-reporterns råd

”Plötsligt smäller det till i huvudet”

Det händer inte mig... Men det hände just mig.

Slagen blodig och medvetslös i Barcelona.

Och rånad på 200 euro.

Jag har rest utomlands varje år sedan 1968, i 42 års tid.

Och alltid klarat mig i sju av det som nu räknas som åtta världsdelar (på Antarktis, där jag inte varit, är nog rånrisken inte överhängande).

Men i Barcelona år 2001 small det.

Vi var ett kompisgäng som höll till i gamla stan på kvällen, inte särskilt långt från Ramblan, stadens kanske mest kända gata, och inte så värst sent.

Där hängde vi en stund på en pub med livemusik.

Mobilen flyger

När det blev dags att gå sa jag till de fyra andra: ”Gå före ni, vi ses nere vid torget om en liten stund.”

Väl ute från puben väljer jag mellan två smala gränder för att ta mig ned till torget.

Jag tar den högra och går runt första husknuten. Då smäller det till i bakhuvudet.

Det sista jag minns är hur mobilen, som flugit ur ena kavajfickan, studsar framåt och bort med ett konstigt ljud längs kullerstensbeläggningen.

Sedan svart.

Pengarna borta – korten kvar

Jag vet inte hur länge jag låg avsvimmad. När jag vaknade låg jag på rygg i mörkret, inte en människa syntes till i närheten.

Vad gör jag här? Och varför är det så varmt under kepsen?

Jag hasar mig upp, sticker in handen under kepsen och blir fullständigt nedblodad. In med en näsduk under kepsen för att stoppa flödet.

Jag tittar efter mobilen – minnet kom tillbaka snabbt – men inte ett spår.

Jag börjar rota i fickorna. Sedelklämman med 200 euro i högra framfickan? Borta.

Kreditkortsplånboken i bakfickan? Kvar.

Ingen hjärnskakning

Jaha, tänkte jag, rånarna måste ha blivit avbrutna av något. Eller så var de nöjda med 200 euro?

Eller så var det för att jag hamnat på rygg?

Ingen mobil, inga kamrater att ringa. Jag tar mig till hotellet, duschar och binder om bulan där bak i skallen.

Jag läser text-tv för att se om jag ser dubbelt. Det gör jag inte.

Jag kör huvudräkning med tvåsiffriga tal. Det kan jag.

Alltså, ingen hjärnskakning.

Allt, utom 200 euro, ordnade upp sig.

Lappen är alltid med

Mobilen hade tjuvarna inte lyckats få i gång innan jag morgonen därpå med kompisarnas hjälp lyckades ringa Telia och spärra.

Så jag hade tur, det kunde slutat värre även om den ping pongboll-stora bulan där bak gjorde sig påmind i några dagar.

Det var då jag bestämde mig. För det som inte händer mig... det hade just hänt mig.

Sedan dess bär jag alltid formuläret här bredvid med mig och på annan plats än värdesakerna.

För det kan ju hända igen.