Jag älskar Skövde – men vet inte vilken färg de har på dräkterna
Publicerad 2023-10-12
Jag har inte sett en minut direktsänd fotboll från Superettan i år.
Behövs inte.
Infon på målservice är nog för att göra mig galen.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Jag önskar att mitt intresse var en motreaktion på storligornas expansion, en tyst protest mot överflödet. Alla jävla klipp, alla beskrivningar av någon Arribas eller Bonaventura som överjordiska, all tomhet inför ännu en niohundramiljoners-övergång.
Men vem tar ni mig för, Marcus Leifby?
Det finns inget bakåtsträvande i min besatthet av svensk herrfotbolls andraliga. Ingen smart poäng jag vill göra. Det är bara så gränslöst spännande att följa matcherna i den torraste av former.
Varje morgon vaknar jag och kollar på målservice. Om det står Superettan på menyn vet jag att det blir en bra dag.
Som senast. Giffarna gör 1–0, krisen är över, kontraktet tycks räddat, men så rasar de ihop. Öis dansar in två tidiga mål, reser sig från bottenträsket, men brakar samman. AFC bevakar en viktig pinne i 91 minuter, men så skiter det sig. Trelleborg kan plötsligt inte spela fotboll och släpper in sex snabba.
Och det är bara en summering av söndagens halva omgång.
Det går åt skogen för alla. Hela tiden. När alla 16 lag lirat tycks 11 ha förlorat, vilket ger en tabell som svänger som argentinsk tango.
I folkrace finns ett utjämnande system där åkarna byter bilar mellan loppen. I NHL får jumbon drafta först. Eftersom jag inte ser några matcher eller kan några spelare så antar jag att Superettan infört ett liknande men mer drastiskt system, att trupperna ambulerar och representerar olika föreningar varje helg.
Hur förstår man annars att de två överlägset bästa lagen inte har någon i skytteligans topp? Varför toppar Helsingborg publikligan?
Och vad säger man om Utsikten?
Efter 19 omgångar – i mitten av augusti! – pulveriserade göteborgarna Västerås och ledde serien storstilat, med tolv trygga poäng ner till närmast jagande utanför uppflyttningsplats.
Sedan måste man ha lånat Sandhems IF:s killar, för raset är så dramatiskt att det ger utslag på richterskalan. Mot Brage får de med sig en utvisning men förlorar ändå med 3–0. Till synes inspirerade av taktiken tar de själva rött kort tre matcher i rad, utan att ha en chans på segern. De förlorar på tvären, bredden och djupet och nu lutar det åt fjärdeplats och missat kval.
Eller?
Hur ska jag, en simpel målserviceläsare, veta att de inte trejdar tillbaka sina stjärnor och går upp i allsvenskan?
Ibland kopplar jag min fotbollsmättnad till åldern, att den obrydda hållningen är en förbannelse som drabbar alla 39-åringar. Eller att den skrupelfria sporten, där också Janne Andersson flörtar med Mellanösterns storkapital, berövat mig sann lycka, att hjärnan skaffat ett MDMF-filter.
Men sanningen är nog simplare.
Sport är mystik. Analyser kittlar förnuftet men stryper känslan. Riktigt spännande och roligt blir det bara av knapphändig och ogrumlad information. Assars lada. Plex stoppur. En hockeymatch där det inte ritas pilar i pausen.
I mitten av 90-talet levde jag i illusionen att rumänen Florin Răducioiu var världens målfarligaste anfallare, eftersom han gjorde mål mot Sverige och det var allt jag hade att förhålla mig till. Att han var på glid i Milan och skulle stranda i en fransk dussinklubb var jag olyckligt ovetande om.
Superettan 2023 är min moderna motsvarighet. Jag utgår ifrån att matcherna sänds någonstans, men vill inte veta var. För så stark är min kärlek till Skövde AIK att risken för besvikelse är överhängande om vi ses på riktigt, om så blott genom en datorskärm.
Skövde ja.
Har svensk elitfotboll något tapprare och mer älskvärt gäng? Helt avsågade från start, tio första omgångarna utan seger, allt upplagt för en kollaps i stil med Kalmars i damallsvenskan eller Varbergs i herrallsvenskan.
Men nerifrån brunnens botten tog västgötarna sats och piskade upp en frejdig vansinnesfotboll. Med start 17 september har Skövde spelat 3–5 mot ÖSK (trots tre snabba mål i början), 5–1 mot Östersund, 4–2 mot Bois, 2–3 mot Brage och 3–1 mot Gefle.
Och på något outgrundligt vis är gapet borta. Med fyra omgångar kvar tycks det inte längre omöjligt att Bjerkebo, Broman, Tibell, Abdulazeez och gänget räddar nytt kontrakt.
Det gör mig lycklig.
Men också ängslig.
Gladnervös, räddspänd, sprudelpanisk.
Allt man vill känna som idrottsentusiast. Och då vet jag ändå inte vilken färg Skövde AIK har på tröjorna.
Tack för att du läste. Sköt om dig,
Kristoffer Bergström
Vill du ha ett lästips tycker jag du ska spana in den här artikeln om damallsvenskan. Avsaknaden av kollektivavtal låter som ett knasterstorrt ämne, men först nu närmar sig en osannolik konsekvens.
Las.
Ja, helt vanlig arbetsrätt gäller tills vidare, vilket på sikt vore en betydligt kraftfullare förändring än bosman. För hur ska fotboll bedrivas om alla måste anställas efter 12 månader? Och inte får skickas vidare när kontrakten rinner ut?
Nej. Otänkbart. Vilket lett till att klubbarna nu sätter press på spelarna på iögonfallande vis.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl – helt gratis! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!