Min första match: Ingrid

”Man måste springa som en dåre”

En morgon köper Ingrid en tennisracket, en annan morgon gör hon sig redo för sin första match.

Det sorgliga och det vackra?

Mellan händelserna skiljer ett halvt sekel.

En majdag på 60-talet tog Ingrid Broman sin kompis Rosmarie under armen och gick till Alfta Järn. Bland hyllorna fann femtonåringarna två blåvita racketar.

Bonnjäntan Ingrid var den sportigare av dem, hon hade både orienterat och testat volleyboll, så på promenaden hem tummade hon på träet och fantiserade om att svinga det.

Men snart sjuknade mamma Karin in. Det var något med njurarna, något med den återkommande febern, så den sommaren vistades hon på sjukhus. Ingrid Broman var bara en tonåring, men den enda av sina åtta syskon som kunde mjölka korna och sköta gårdsbetyren, så hon la racketen i en vrå och fattade grepen.

Där stannade den kvar i väntan på tid som aldrig kom.

Åkte till soptippen

Efter realskolan i Edsbyn följde gymnasiet i Bollnäs och folkhögskolan för att bättra på betygen. Ingrid blev barnskötare, gifte sig med en man, skilde sig, fick tre söner och skilde sig när hans drickande tilltog.

Framför tv:n hejade hon ofta på Björn Borg och hade ett gott öga till John McEnroe, men sportintresset tilläts inte riktigt ta plats i ett knapert småbarnsliv. Ingrid kuskade runt med familjen, hon blev professionell massör för att dryga ut hushållskassan och utbildade sig som 40-åring till förskolelärare.

Inför en av alla flyttar inom Hälsingland, från en bondgård i Viksjöfors – ”Sveriges våtaste ort: vik, sjö, fors” – till Runemo for trebarnsmamman till tippen med uttjänta prylar. Hon kastade sneda stolar, nötta tyger, fuktskadade böcker och något som liknade en trasig spegel med blåvit ram.

Pojkarna hade varit vårdslösa när de jagat katten. Deras vildsinta slag hade knäckt materialet och tvingat strängarna att släppa.

Ingrid tittade ner på skräpet. Det som en gång var en tennisracket.

Inte intresserad av boule

En junimorgon 2023 kokar Ingrid Broman ägg i lägenheten i Köping. Att städa lägenheten tänker hon inte bemöda sig med bara för att en journalist är på intåg, livets alla insamlade prylar ryms ändå inte i hyllorna.

Hon har fyllt 73 år.

Livet har slungat henne åt ett håll, äventyrslustan åt ett annat. Hon har hållit i simkurser för flyktingkvinnor, flyttat till Vilhelmina och förlorat sig i naturen, hjälpt handikappade barn i Kenya. Hon har sett sönerna växa, engagerat sig i politiken, gått i kyrkan och besökt konstutställningar. Hon har varit kär.

Men reportern som kommer vill egentligen inte blicka bakåt, utan följa med Ingrid Broman till Västerås om ett par timmar. Där ska hon spela sitt livs första tennismatch.

Magen kurrar och burrar. Fingrarna sprätter. Inte kan hon vara nervös, det är ju på skoj?

När journalisten och fotografen anländer serverar hon pulverkaffe och filmjölk.

– Hon som bor härunder ville ha med mig på boule, men det intresserar mig inte. Tennis är bättre. När jag började för två år sedan räknade många inte ens poäng, men det tycker jag att man ska. Jag vill ha tävling.

500 pensionärer igång nu

Svensk idrott är öppen för alla. Det är ingen lögn. Men föreningsfrihet och kommunala idrottsplatser är en sak, vilka som upplever en given nyttjanderätt av dem är en annan. I princip alla som spelar organiserad fotboll, hockey eller bordtennis i vuxen ålder började som barn, för andra tycks en osynlig mur stå i vägen. Hur många 40-åringar börjar med höjdhopp? Hur många medelålders damer löser medlemskap i en brottarklubb och kränger på trikån?

Häromåret initierade Riksidrottsförbundet en satsning på seniorer. Pengar öronmärktes för att locka ovanligt gamla nybörjare till hallar och planer, vilket uppmuntrade till en ny sorts tennis, med mjuk boll och två tillåtna studsar. Rak poängräkning till elva.

Efter en prövoperiod i Örnsköldsvik exporterades ”Tennis på studs” till 17 andra klubbar, bland annat Köping, Västerås och Järfälla.

500 pensionärer är igång nu. De flesta är kvinnor. Varför vet inte tennisförbundet, de hade gärna lockat gubbarna också, men tills vidare gläds de åt att ha aktiverat en annars svårnådd grupp.

”Jag kämpar och blir blöt”

Ingrid Broman har inte råd med bil, förklarar hon för journalisten, så hon brukar cykla bort till tennishallen och träna. Men när hon strax ska korsa kommungränsen och dra österut med sina sportskor får hon gärna skjuts.

Hon skivar ägg på knäckemackan. Skedar müsli i filen.

– Nej, jag är ingen dålig förlorare, säger hon och möter misstroende miner.

– Ja. Det är en tant som är lite lurig. Hon är över åttio men spänstig och kan stå på huvudet. Hon lägger bollen fint, så man måste springa som en dåre för att hinna med. Det gör mig arg.

Hon stryker sig teatraliskt över pannan.

– Jag har lärt mig att ta hennes slag, men inte att skruva själv. Och jag är den enda som duschar efteråt, för jag kämpar och blir jätteblöt.

Hon äter upp, packar väskan, låser lägenhetsdörren, hoppar in i bilen och färdas en halvtimme på E18. I Bellevuehallens foajé möter hon träningskamrater och motståndare, de synar varandra, hälsar, skrattar.

– Det var visst rätt mycket folk här. Nu fick jag ont i magen.

Livets första poäng

I ”Tennis på studs” kan man spela singel, men dubbel är vanligare. När Västeråsgänget klätt sig i blått och Köpinglirarna i gult delar de upp sig i par och tar plats på varsina sidor av näten.

Ingrid spelar med Margit, en jämnårig dam vars slagsäkerhet matchar hennes löpstyrka och iver. Efter handskak och regeluppdateringar servar Margit mot Västeråsduon Karina och Irene.

0–1. 0–2. 0–3 till Västerås innan Ingrid i frustration dyker på nät, gräver upp en stoppboll och tvingar fram ett misstag. Hon sträcker ut armarna i triumf över livets första poäng.

Paren följs åt till åtta lika, men där smäller Karina in två tunga baslinjeslag och ordnar matchboll.

Margit reducerar till 10–9. I inomhushettan har tre spelare blanka pannor och en dyvått hår. Ingrid Broman försöker ta sig samman men missar och matchen går till Västerås.

Ett åskmoln drar över hennes ansikte. Men snart byts ruelse till leende och hon tackar motståndet.

– Det gick inte, men det var kul, säger hon till reportern, som ber henne dra till minnes allt som varit. Alfta Järn. Att Rosmarie men inte hon tränade tennis den där sommaren. Den arma katten och det kastade racket.

– Ja, den gången mjölkade jag korna, men nu blev det match.

Hon kramar reportern och fotografen, en blöt omfamning, men skyndar sedan till andra planhalvan och tjoar till motståndarna.

– Vi kör en gång till.