Här föddes fotbollen

Erik Niva

Erik Niva om staden som ligger bakom världens största och populäraste idrott – och hatet mellan Wednesday och United

SHEFFIELD. En fish’n’chips-kamp nere i den engelska andradivisionen – och en av de mest värdeladdade matcherna i hela Europa.

Fotbollen föddes i Sheffield.

När röda står mot blå i en kamp om stadens heder skrivs nu ny fotbollshistoria.

Klockan är några minuter i tolv, och Sheffield Wednesdays manager Brian Laws spänner blicken i sina spelare.

– Ni går ut härifrån som män, men ni kan komma tillbaka som hjältar, dyrkade av våra supportrar. Ni är 90 minuter därifrån.

Några ögonblick senare springer 11 blåvitrandiga spelare ut för att möta nästan 30 000 rödvita motståndare.

För 123:e gången har det blivit dags för The Steel City Derby, stålstaden Sheffields egen cupfinal.

Sheffield Wednesday har korsat staden för att göra den så kallade ligadubbeln på sina rivaler för första gången sedan 1914, året då Titanic sjönk.

Sheffield United tar emot för att hindra dem.

Högtalarna knastrar till, och på en given signal stämmer hela Bramall Lane upp i hemmalagets egen nationalsång:

”You fill up my senses, like a gallon of Magnet, like a packet of Woodbines, like a good pinch of snuff, like a greasy chip butty, like Sheffield United – come fill me again”.

Säregna ”Greasy Chip Butty Song” är en av världens stora fotbollssånger.

Här finns referenser till lokal öl, lokal tobak, lokal mat, lokal rivalitet och lokal fotboll – och här finns också tradition, identitet, sammanhållning, hopp, livsglädje, sorg och saknad.

Livet i Sheffield på några få rader.

Nästan precis tio år har gått sedan jag var här för första gången.

Jag hade varit på match i en annan del av England, gick ut från stationen – och in i infernot.

I en backe strax ovanför stationen ligger puben The Howard, och där hade Uniteds slagskämpar samlats för att ta emot Wednesday-huliganer på väg hem från en bortamatch.

Folk slogs längs hela backen, flaskor, stenar och stolar flög i luften. Nere vid stationsingången stod samtidigt ett par, tre poliser och såg ganska ointresserade ut.

– Så här är det varje vecka. De slutar snart, och vi är ändå alldeles för få för att kunna göra något.

En kille i utkanten av mobben hörde att mitt sällskap pratade London-dialekt med polisen, och vände sig ilsket om:

– This is the fucking city of Sheffield. Come and have a go if you think you’re hard enough.

Det trodde vi inte.

Egentligen borde väl alla vi i fotbollsfamiljen vända oss mot Sheffield och be fem gånger om dagen. Det var ju här allt började.

Här grundades den första klubben, 1857. Här spelades den allra första tävlingsmatchen, 1862.

Här uppfanns ribban, här infördes hörnregeln och här introducerades elljuset.

Men här fanns också 1165 pubar och den värsta alkoholbrottsligheten i Stobritannien – och redan 1891 innebar också ett Sheffield-derby lanseringen av fotbollshuliganismen.

När United hade slagit Wednesday med 5–0 krävdes det 40 poliser för att återställa ordningen runt Bramall Lane. Till och med spelarna deltog i kravallerna.

Efteråt lät triumferande United-fans trycka upp begravningskort:

– Till minne av Sheffield Wednesday, som vek hädan på Bramall Lane den 26 oktober, 1891. Poor old Wednesday were fairly done, when United beat them five to none. Although they lost, they did their best, so let them quietly take their rest.

Mer än 110 år har gått, men klimatet runt fotbollen i Sheffield förblir detsamma.

Här frodas fortfarande en frenetisk rivalitet, som i bästa fall leder till humor och i sämsta fall mynnar ut i våld.

Att försöka intellektualisera fram en förklaring till vad som skiljer klubbarna åt är dömt att misslyckas.

Det finns Sheffield United-fans som hävdar att de är arbetarnas lag, men innerst inne tror de knappast ens själva på att det finns några stora sociala skillnader mellan klubbarna.

I dag tvistar supportrarna istället mest om ursprungsrätten till att kalla motståndarna för ”The Pigs”.

Enligt den ena sidan är det Wednesday som är grisarna, då deras hemmaarena är byggd på mark där det en gång fanns en svinfarm.

Enligt den andra är det United som är grisarna, eftersom deras rödvita tröjor påminner om rimmat bacon.

Stadens förre borgmästare Peter Price hamnade i blåsväder då stadsstyret hade en e-postdiskussion om en triumfparad för ett Sheffield United som precis säkrat uppflyttning till Premier League.

Utan att märka det tryckte han på ”svara-alla”-knappen.

– Vi vidtar gärna specialåtgärder nu när det ska transporteras djur genom Sheffields gator. Vi får lov att anlita ett saneringsbolag för att rensa bort all grisavföring.

På United-sidan fick dåvarande managern Neil Warnock problem efter en intervju där han fått frågan om han inte ville prova på att leda Sheffield Wednesday.

– Jag skulle älska det. Jag skulle köpa en hög sopor, och fucka upp dom totalt. Sedan skulle jag gå i pension och skratta ihjäl mig.

När de fejdande fansen trots allt försökt samarbeta har det gränsat till komik.

Förra våren släpptes boken ”Divide of the Steel City”, där båda sidor ger sin syn på rivaliteten.

Boken har två framsidor, så när du kommit halvvägs måste du vända den upp-och-ner för att få perspektivet från den andra sidan.

Något samlat releaseparty gick inte heller att ordna, utan det fick lov att bli två separata evenemang i olika delar av staden.

Ändå stängdes Wednesday-sidans fest ner av polisen. Det hade brutit ut huliganbråk.

När matchen väl börjar så går det fort.

Efter 45 sekunder gör Sheffield Wednesday 1–0.

Bara fyra minuter senare kvitterar United genom italienska debutanten Arturo Lupoli, Milan-supportern som jämfört det här med ett San Siro-derby.

Resten av halvleken domineras av blåvite mittfältaren James O’Connor, han som har sin fru på BB men som ändå inte skulle missa matchen ”för allt i världen”.

Efter en knapp halvtimme dundrar så Marcus Tudgay in bollen i krysset från 25 meter, och bortalaget Sheffield Wednesday har tagit tillbaka sin ledning.

De släpper den aldrig igen.

Håller vinden på att vända i Sheffield?

Det senaste årtiondet är det United som har gjort bäst resultat på planen och försökt etablera sig på den asiatiska marknaden – men när de åkte ur Premier League våren 2007 hjälpte det inte att det engelska fotbollsförbundet fick 5 000 protestbrev från Kina.

Wednesday har samtidigt kämpat mot ett skuldberg med en ledning som stämt sina egna fans för internetförtal – men nu har ett populärt supporterkonsortium tagit över klubben.

Och nu har de precis gjort ligadubbeln på Sheffield United för första gången på 95 år.

– Var ska jag börja? Det här är den värsta känslan någonsin.

Den förlorande hemmamanagern Kevin Blackwell förklarar att han har en hund som heter Chester. När han är riktigt ilsken brukar han ta ut sitt dåliga humör på den.

– Den hunden kommer att hålla sig undan i kväll.

På andra sidan känslorna hittar vi Wednesdays manager Brian Laws.

Han fick det han efterlyste, han fick en grupp spelare som gick ut ur omklädningsrummet som män och kom tillbaka som dyrkade hjältar.

– Jag förbannar den som påstår att det här bara är en vanlig match. Oavsett vad som händer kommer det här alltid att vara årets viktigaste match här, och det kan vara som ett krig ibland.

Laws gör en gest ut genom fönstret, ut mot en fotbollsfylld stålstad byggd på sju kullar mellan sju floder.

– Det pratas alltid om hur fotbollen uppfanns här, men det finns sällan något bra att säga om det som händer här och nu. Well, nu har mitt lag precis gjort något som inga andra klarat av på nästan 100 år. Alltid något. Jag vill gärna tro att det kommer skrivas fotbollshistoria i Sheffield i framtiden också.