Ett bollgeni och Pelés efterträdare? Eller en symbol för allt som gått fel?
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-02
Erik Niva om hur Pelé upptäckte Robinho – för att sedan fördöma arvtagarens beteende
Han skulle bli Pelés arvtagare.
Istället blev Robinho en våldtäktsanklagad legosoldat.
Hur kunde en oskuldsfull supertalang förvandlas till symbolen för fotbollens själviska girighet?
Närmare Matteusevangeliet har fotbollen aldrig kommit.
Gud fader själv hade återvänt dit där allt hade börjat – och vem hittade han där om inte Frälsaren?
Det var nästan exakt tio år sedan.
Mannen som de kallar för Gud i Brasilien – Pelé – hade ställt upp på att jobba som ungdomstränare i sin moderklubb, Santos.
Klubben som dominerade sydamerikansk fotboll under 1960-talet hade sedan tvingats ut på en 25 år lång ökenvandring efter att Pelé dragit till USA.
Bucklorna hade slutat komma, ekonomin raserats, publiken tröttnat.
Santos hoppades förtvivlat på en Messias, och det tog inte många minuter in på Pelés allra första pass som tränare innan någon sorts osannolikt mirakel också inträffade.
Pelé avbröt spelet. Tystnade. Och gick fram till en liten, späd kille.
– Jag börjar nästan gråta. Du påminner mig om mig själv.
I flera årtionden hade världsfotbollen sökt efter den nye Pelé.
Nu hade Pelé själv hittat honom.
Robson de Souza – Robinho – var 15 år gammal, men såg ut som 12.
Han tittade blygt ner i marken.
Vid nästa träningspass hade Robinho sällskap av sin pappa, Gilvan.
Pelé hade bett om att få träffa honom, då han menade att det var nödvändigt att känna till en ung spelares bakgrund för att få honom att utvecklas maximalt.
Gilvan de Souza berättade sin historia.
Hans fru Marina var städerska, själv var han rörmokare som arbetade i stadens avloppssystem.
Gilvan var en av alla de fattiga slavättlingar som flyttat från sin lilla by till storstaden i jakt på ett bättre liv.
Det hade varit tufft för en analfabet som var van vid att jobba på åkern.
För att fly undan vardagskampen hade Gilvan börjat dricka. Han utvecklade alkoholism, lades in på sjukhus och slutade inte supa förrän han blev troende evangelist.
Det hade varit tufft, men långsamt blivit bättre.
Han kunde byta ut jobbet som skoputsare mot det som rörmokare, han kunde flytta från skjulet i favelan till ett litet hus på andra sidan gatan.
Stort var det inte – hela familjen sov i samma rum – men där fanns i alla fall el och rinnande vatten.
Pelé lyssnade.
– Men hur är det med maten? Pojken är så smal att han knappt orkar sparka till bollen. Äter han ordentligt?
Gilvan erkände att det mest var ris och ägg på bordet.
Någon enstaka gång hade de råd att variera med kött.
– Men en gång när Robinho var liten så skickade vi honom till slaktaren. På vägen hem stannade han för att spela fotboll mot sina kompisar – och märkte inte att hundarna åt upp allt kött som han lämnat bakom målet. Han har nog aldrig tänkt så mycket på att ta ansvar. Han har bara tänkt på fotboll.
Fem år senare hälsade den brittiska tidningen The Observer på familjen.
Mycket hade förändrats sen sist.
Robinho hade vuxit upp. Pelé hade sett till så att han flyttade in i Santos eget fotbollsinternat, där han garanterades tre lagade mål om dagen, kompletterat med kreatin.
Återbetalningen hade kommit i finter och mål.
Robinho hade fört Santos till ligatiteln 2002 – klubbens första på 34 år – och var nu på väg att göra om tricket 2004.
Fattigpojken hade blivit hela Brasiliens kronprins.
– Det som har hänt Robinho har gått snabbt. För snabbt.
Gilvan de Souza borde ha varit världens lyckligaste pappa, men det var uppenbart att han var bekymrad.
– Jag är orolig för att han ska bli utnyttjad. Det vore enkelt att stjäla från honom utan att han ens skulle märka det.
Varje dag så upprepade Gilvan några av Pelés gamla råd för Robinho, så att orden inte skulle falla i glömska: ”Fortsätt vara dig själv”, ”Ändra inte på ditt sätt eller dra på dig någon annans mask”, ”Var snäll”, ”Var ödmjuk”.
– Men det är svårt för Robinho att förbli samma människa. Han kan aldrig mer återvända till de kvarter där han växte upp. Det är alldeles för farligt. Några av hans vänner sitter i fängelse, andra har tappat förståndet av droger. Alla är i någon sorts trubbel.
Exakt två månader efter att artikeln i The Observer publicerats så blev Robinhos mamma kidnappad.
Två beväpnade män stormade in under en barbecuefest, låste in gästerna i badrummet och tvingade ner Marina de Souza i badrummet.
Det enda livstecknet efter det var en utpressningsvideo, där kidnapparna rakade av hennes hår och krävde pengar.
Efter 41 dagar släpptes så kvinnan. Robinho tros ha betalat drygt en halv miljon kronor i lösensumma.
Robinho strejkade för att få komma till Real Madrid, och han strejkade för att få komma därifrån.
Under sina tre år i Spanien hann han spela en fotboll som glimtvis var briljant, men oftast ineffektiv.
Sevärd med sina dribblingar, visst, men ändå främst ihågkommen för sina konster utanför planen.
Han slogs med Tomas Gravesen på en träning, anklagades för att stinka sprit på en annan. Han klättrade ut genom fönster för att slippa prata med pressen, och missade flyget till en match efter att ha festat hela natten på Catwalk Club i Rio, där han bad dörrvakten ordna fram 40 kondomer.
De som känner honom väl säger att det var en förändrad Robinho som kom ut på andra sidan kidnappningsdramat.
I grunden samma gamla streetsmarta spjuver som glömde bort familjelunchen när det fanns en fotboll i närheten, men samtidigt hårdare, mer cynisk, mer självcentrerad.
När han kämpade för att få lämna Real Madrid arrangerade han sin egen presskonferens. Han kom dit försenad, med en bak-och-framvänd keps, och förklarade att tränaren Bernd Schuster ”inte är min pappa som kan säga åt mig vad jag ska göra”.
Han var allt annat än en bortskämd unge som vuxit upp med silversked i mun – ändå såg han ut och uppförde sig som en sådan.
När Englandstransfern blivit klar gjorde Marca en sån här internetomröstning på sin hemsida. 80 procent av de som svarade sade sig vara glada att slippa Robinho.
Världen över köade fotbollsfolket för att fördöma Robinhos flytt till Man City.
I Italien satt Real Madrids förre sportchef Arrigo Sacchi och beskrev honom som ”fullständigt förvirrad och förstörd”.
I Brasilien dundrade Santos president Marcelo Teixeira om ”en av de mest skamliga episoderna i brasiliansk fotbollshistoria”. Direktören José Fernandos fyllde på med att säga att klubben ”skämdes över att ha producerat en sån här spelare”.
Värst av allt – självaste Pelé gick ut och hävdade att Robinho var ”i stort behov av allvarlig rådgivning”.
En gång i tiden hade han sett sig själv i Robinho, pojken som skulle erövra världen.
Hur kunde allt gå så fel? Hur kunde Robinho bli en symbol för allt det som gått fel med den moderna fotbollens vulgära kändiskultur?
Hade Pelé missbedömt pojken eller världen?
– Jag har försökt prata med Robinho, men det är svårt nu när han är en vuxen man som måste stå på egna ben. Det är väldigt sorgligt att se hur dagens brasilianska spelare uppför sig, hur de skapar en dålig image för landet och vår fotboll.
Pelés senaste kommentarer om lärjungens uppträdande kom som en reaktion på nyheten att Robinho fastnat i en våldtäktshärva.
Tonfallet var uppgivet, som det låter när en far till sist tar sin skyddande hand från en förlorad son.
– Robinho är så talangfull, men det han håller på med är varken bra för vårt land eller för fotbollen. På min tid så öppnade jag och andra brasilianska spelare dörren till världen. Nu håller Robinho och de andra på att stänga den.