Fagerlund: Frispråkigheten verkar segra i England
LONDON. En petad fotbollsprofil, en petad fotbollsspelare och heta diskussioner som följd.
Frispråkighet har dominerat så väl Tottenham som resten av England under veckan.
I nuläget lutar det åt att den tar hem en storseger.
Vilka lugna och sansade dagar de brittiska öarna har bjudit på.
Detta sägs självfallet med en rejäl dos sarkasm. Linekergate kräver en egen analys för att verkligen gå till botten med hur galenskap lyckades drabba England under veckan.
Hur BBC vek ned sig inför ett obegripligt omfattande mediedrev kring sin anställde och – som konsekvens – tvingades ställa in så väl radio- som tv-sändningar under lördagen på grund av bojkottande medarbetare.
Fyra dagar i sträck prydde Lineker Daily Mails löpsedlar i negativa ordalag. FYRA dagar. För att en gammal fotbollsspelare twittrar om sitt motstånd för sittande regeringens senaste policy vars syfte är att stoppa flyktingar från att ta sig in i Storbritannien via båt över engelska kanalen.
Man behöver inte hålla med Lineker för att tycka att hans åsikter har getts oproportionerligt med utrymme. Många av dagens journalister och politiker verkar tro att alla lever på Twitter och att agendan styrs därifrån (endast 17 procent av landets befolkning innehar ett konto). Det är en skrämmande utveckling.
I och med det stora stödet från både kollegor och även Premier League-spelare är det högst troligt att BBC backar från sitt beslut.
Richarlisons gnäll lönade sig
Vore det inte för Gary Linekers förmåga att uppröra konservativa tabloider hade Antonio Conte med all sannolikhet prytt sportettorna. Liksom Lineker är italienaren ofta rak i sin kommunikation.
Surar Richarlison över sin knappa speltid och kallar säsongen för ”skit”? Jo, instämde Conte, brassens säsong har ju faktiskt varit skit.
Efter bedrövliga uttåget mot Milan i Champions League i onsdags sjunger tränaren på sista versen. Än påstår han sig vara ”redo att dö för Tottenham” och det syntes när han stod längs sidlinjen mot Nottingham Forest.
Dessutom belönades Richarlison för sin frispråkighet med en startplats.
Det blev inte Son Heung-min som fick lämna rum utan Dejan Kulusevski (vars form också har varit sisådär på sistone).
Vad spelade den diskussionen för roll, tyckte Tottenham Stadium, när Richarlison såg ut att göra skäl för sin plats redan i fjärde matchminuten. Först sprang han i djupled, för att sedan dunka in 1–0 bakom målvakten Keylor Navas.
De framgångstörstande supportrarna jublade medan VAR-rummet började rita linjer. På reprisbilderna låg Richarlison visserligen på gränsen, men vid första anblick verkade han ha hållit sig på rätt sida.
Magkänslan hade fel och målet dömdes bort. Däremot behövde varken Spurs-supportrarna eller Conte gräma sig överdrivet länge innan Harry Kane stod för eftermiddagens första regelrätta fullträff.
Kanes första sedan ökenkvällen
Engelsmannens huvudspel i straffområdet går inte att hacka på. Inte hans straffskytte heller (i alla fall i klubblagströjan). Richarlison fick med sig domslutet efter en klumpig tackling av mittbacken Joe Worrall, varpå Kane dundrade in bollen från straffpunkten.
Faktum är att det var Kanes första straff sedan den där ökenkvällen i Al-Bayt när Englands VM-äventyr tog slut mot Frankrike.
Forest betedde sig yrvaket snarare än att kapitalisera på Tottenhams sviktade självförtroende. Bortalaget var ohyggligt stolpiga och slog bort den ena passningen efter den andra. Inte förrän i slutskedet av första halvleken visades prov på någon form av kreativitet vilket resulterade i ett par fruktlösa hörnor.
Steve Cooper försökte få liv i eländet genom ett dubbelbyte efter paus. Jesse Lingard och Orel Mangalas sorti gav inte omedelbar effekt, men väl en reducering till 1–3 genom just Worrall.
Ett litet glädjeämne för de tillresta fansen att hurra över. Inte ens sista jublet fick de, trots att inhopparen Kulusevski olyckligt gav bort en straff med minuten kvar. Målvakten Fraser Forster stod i vägen för André Ayews försök.
Äkta känslor
Antonio Conte var hetare än vanligt. Eller, snarare hetare än han har varit sedan sin gallblåseoperation. Segervrålet när Son drog in 3–0-målet var så innerligt att det väckte tanken att hans tid inte alls går mot sitt slut.
Fast verkligheten lyder givetvis att Nottingham Forest stod på andra sidan i dag, inte ett topplag. Rent krasst har inte Tottenham tagit de förväntade stegen under säsongen och Champions League-mötena med Milan slarvades bort.
Contes tycker möjligen att klubben och supportrarnas krav är orealistiska. Det hjälper inte att hans fotboll ibland är alldeles för återhållsam.
Att säga att han är redo att dö för Tottenham känns tillspetsat, men är säkert ett äkta påstående. I alla fall fram till juni.