Cantona fostrade en ny generation

Erik Niva

Nivas julkalender: Lucka 18

Ni har sett målet.

Ni har lagt märke till målfirandet.

Ni känner till spelaren.

Som det hette i det där gamla reklamjippot: 1966 var ett bra år för engelsk fotboll.

Inte för att England vann VM – utan för att det var året då Eric Cantona föddes.

1996 var också ett bra år för engelsk fotboll. Det var då Eric Cantona återuppstod.

En hoppspark på Selhurst Park hade tvingat bort honom från fotbollen i nio månader, och när han väl återvände var han länge en skugga av sitt forna jag.

Skojade med försvaret

Allt det släppte 1996.

Han ledde Man United till dubbeln – en lång svit viktiga ligamål, och avgörandet av FA Cup-finalen med fem minuter kvar – och i slutet av året gjorde han så sitt kanske allra mest berömda mål.

I hemmamatchen mot Sunderland vände han upp på mittplan, skojade några varv med ett par motståndare, avancerade fram mot straffområdesgränsen, spelade vägg med Brian McClair och lyfte lugnt in en seglande lobb i bortre krysset.

Målet var fantastiskt – men målgesten ...

Utan att röra en min snurrade en rakryggad fransman långsamt runt, och det tog nästan ett helt varv med fullständigt oberört ansikte innan han höjde armarna och sprack upp i ett leende.

Det var en man som spelade på toppen av sin förmåga – och visste om det.

Störst magi

Cantona var katalysatorn som fick Man United att börja vinna titlar igen. Med sin professionalitet och sin stjärnaura var han sedan också mentorn som gjorde mycket för att fostra nästa vinnargeneration med Beckham, Scholes, Giggs och Neville.

Han var inte den bäste spelaren som klubben någonsin haft, inte den viktigaste heller – men tillsammans med George Best den med absolut störst magi runt sig.

Det är ingen slump att United-fansen fortfarande sjunger hans namn mer än de sjunger om någon spelare i dagens lag.