Al-Ahlys supportrar bytte fotbollen mot kalasjnikovs – och räddade Benghazi

Uppdaterad 2014-06-18 | Publicerad 2011-09-26

Den ena kom tillbaka från fängelset.

Han var inte alldeles enkel att hitta. De anonyma, nedslitna hyreshusen i Al-Zaytoun ser likadana ut allihopa.

Säkerhetstjänsten försökte infiltrera de här kvarteren i årtionden utan att lyckas fullt ut. De visste att motståndsrörelsens själva hjärta låg här.

Nu åker vi från den ena gatan till den andra. Frågar folk i hörnen, blir pekade i nya riktningar. Går in i trappuppgångar och knackar på dörrar.

En kille hämtar en annan som går iväg efter en tredje.

Nyfikna kommer och går, och när en storvuxen ung man i militärbyxor kommer fram och hälsar förstår jag först inte vem det är. Men sedan presenterar han sig.

– Jag heter Mohamed Saidi. Och jag är en av de fotbollssupportrar som fått sitt liv förstört av Muammar Gaddafi.
 

F örsta intrycket är att han är för ung. Mohamed Saidi är 27. Och det var ju redan sommaren 2000 som familjen Gaddafi förklarade krig mot fotbollsfansen runt Al-Ahly.

– Ja, det var länge sedan. Men jag var bara 16 år när de kastade mig i fängelse.

Människor reagerar olika på en tid i fångenskap eller ett liv i en diktatur. Vissa förblir slutna och inbundna även när bojorna lättats. Andra brinner av iver att förmedla det de tidigare varit förhindrade att säga.

Saidi bjuder upp oss i familjens lägenhet, ber oss att sitta i de låga soffor som löper runt tre av vardagsrummets fyra väggar på sättet som är standard i arabiska länder.

Sedan börjar han berätta. Drygt två timmar senare har jag fortfarande inte behövt ställa en enda fråga.

– Vet ni hur allt startade?

Mohamed Saidi smattrar sig igenom en utförlig klubbhistoria. Vi behöver höra den, för att förstå hur det kunde komma sig att fotbollsfansen från det här området med tiden förvandlades till Gaddafis bittraste fiender.

Al-Ahly grundades efter andra världskriget, och svällde från kvartersklubben i Al-Zaytoun till en tydlig och viktig symbol för det Benghazi som då hade likvärdig huvudstadsstatus som Tripoli.

– När sedan Muammar Gaddafi tog makten gjorde han ju Tripoli till ensam huvudstad och började motarbeta Benghazi och folket som bor här. Allt grundas i det, men när sedan Saadi Gaddafi gav sig in i fotbollen på 1990-talet började problemen på allvar för Al-Ahly.

Utvecklingen som följde vore otänkbar i ett annat land, men det här var Libyen, den slutna skurkstaten där diktatorssonen Saadi Gaddafi fick för sig att det vore kul att kontrollera fotbollen på samma enväldiga sätt som hans pappa styrde nationen.

Han gjorde sig själv till president för fotbollsförbundet och lagkapten i landslaget. Han tog kontrollen över landets största klubb och försäkrade sig om att själv vinna skytteligan varje säsong.

Och han avskydde verkligen de där svårkuvade tjurskallarna från Al-Ahly i Benghazi.

– De försökte göra oss till en Gaddafi-trogen klubb, men vi vägrade. Och då började helvetet. De tvingade oss att spela alla matcher i andra städer. De gav våra bästa killar spelförbud. Och så tillsatte de korrumperade domare, gång efter gång.

I stället för att sikta mot ligatitlar fick Al-Ahly flytta fokus till att försöka hålla sig kvar i högstadivisionen. De höll ut länge, men sommaren 2000 var de till sist en enda förlust ifrån nedflyttning.

Mohamed Saidi åkte till slutstriden som en av tiotusentals rödvita supportrar.

– Det var en helt avgörande match. Om Al-Ahly tog poäng skulle det innebära att vi stannat kvar i högstaligan i 50 år, en historisk svit. Men om vi förlorade skulle vi åka ur. Efter första halvlek hade vi fått tre spelare utvisade. Ändå höll vi 0-0, men med en kvart kvar så ramlade en av deras spelare mitt på vår planhalva. Och domaren dömde straff.

När han summerar matchen kan inte Saidi låta bli att skratta. Han förstår hur absurt det låter, och verkar nästan behöva övertyga sig själv om hur det faktiskt var.

– Jag förstår att det här låter som överdrivna sagor, men jag lovar... Varenda ord är sant. Under Gaddafi var maktmissbruket så här öppet, det var så Libyen fungerade. Rättvisa existerade inte.
 

A lla människor har en bristningspunkt, och för folket i Benghazi visade den sig ligga ganska precis vid fotbollstabellens nedflyttningsstreck.

Idrottsparodin som skickade Al-Ahly ur högstadivisionen ledde till de kraftigaste demonstrationer som Libyen sett på årtionden.

– Efter matchen var hela Benghazi ute på gatorna, inte bara vi Ahly-fans. Demonstrationen utgick härifrån Al-Zaytoun och sträckte sig flera kilometer, nästan hela vägen ner till hamnen. Där och då var folk så arga att de inte fruktade döden.

För en kväll var barriärerna sprängda. Det skanderades slagord mot regimen, vandaliserades porträtt av tyrannen. En åsna kläddes ut i en fotbollströja med Saadi Gaddafis namn på. Mohamed Saidi gick längst fram i täten.

– För första gången någonsin såg vi inte till några militärer eller poliser. Men de fanns där... Uppe på taken, civilklädda, med kameror.

Tillslaget kom inom några få timmar. Klockan fyra på morgonen var Al-Zaytoun omringat av en gigantisk insatsstyrka. Fler än 500 personer greps.

Mohamed Saidi anklagades för att ha varit en av demonstrationsledarna. Några månader tidigare hade han fyllt 16 år. Han minns hur han tänkte att den födelsedagen varit hans sista.

– De hade bilderna på mig i demonstrationen, och sa att det räckte som bevis. De sa att jag skulle hängas den 1 september, på årsdagen av Gaddafis maktövertagande.
 

N är den 1 september 2000 väl kom så visade det sig att Muammar Gaddafi hade tänkt om. I stället för att avrätta sina fotbollsfångar hade han beslutat sig för att utplåna en hel klubb.

Han avskaffade helt enkelt Al-Ahly.

Klubbens hela verksamhet förbjöds. En skvadron av bulldozers skickades in för att jämna högkvarteret med marken.

Förstörelsejobbet genomfördes med nitisk noggrannhet. Klubbhusen, läktarna, målställningarna... På bara några timmar var drygt 50 års klubbhistoria raderad.

– Först förstod vi inte varför de lät oss lyssna på radio inne i cellerna. Det hade aldrig hänt förut. Sedan hörde vi att de sände från Ahlys högkvarter, och det de gjorde där... Många började gråta. För dem var det värre att de mördade Al-Ahly än att de tog livet av oss.

Några dagar senare flyttades Mohamed Saidi från Benghazi till ett fängelse för politiska fångar i Tripoli. Totalt var de 32 stycken som föstes ihop i ett par piketbussar för en resa på nästan 100 mil.

Det var enda gången de såg solljus på nästan ett år.

I Tripoli fick Saidi och fem andra dela en underjordisk cell, ungefär tre gånger tre meter stor. De enda gångerna dörren öppnades var då de skulle misshandlas.

– Förhörsledaren var värst. Jag brukade fråga: ”Varför slår du mig? Jag har ju erkänt att jag var med”. Och då sa han: ”Det handlar inte om vad du säger. Det är bara det att jag älskar att slå människor”.

Eftersom Saidi pratat oavbrutet i nästan två timmar blir effekten stark när han väl tystnar. Nu stakar han sig. Viker undan med blicken.

– Det jag fick utstå i de där cellerna var sånt som en så ung pojke inte ska behöva gå igenom. Det var sadism. Tortyr. Varje dag grubblade jag över hur jag skulle lyckas ta livet av mig själv, för att få slut på det.
 

P recis som i de flesta hem här omkring är jalusierna stängda där vi sitter. Där det tidigare varit skönt att slippa eftermiddagssolen känns det nu instängt i rummet, nästan klaustrofobiskt.

Vi bestämmer oss för att bryta upp, ta lite luft och en rundtur genom Al-Zaytoun. Saidi drar på sig en palestinasjal över huvudet.

Resterna av Al-Ahlys högkvarter ligger bara några hundra meter bort. Det är ett stort område – uppemot 50 hektar – fyllt av förödelse.

Högarna av skövlingsbråte påminner om sånt jag sett i jordbävningens Haiti och tsunamins Japan, men här är de skapade av mänsklig cynism snarare än naturens nycker.

– Det ser exakt likadant ut som när jag först kom hit efter att jag släppts från fängelset. De avstod avsiktligt från att röja upp, de ville låta området finnas kvar som avskräckande exempel. ”Såhär går det.”

När Amnesty fick höra talas om fotbollsfångarna i Tripoli grep de in, krävde att i alla fall de minderåriga skulle benådas. Mohamed Saidi fick sitt fängelsestraff tidsbestämt till fem år. Till slut släpptes han ut ur cellen, utan att för den sakens skull känna sig fri.

– I början var jag mest bara vilsen. Vad skulle jag göra? Jag var förbjuden att gå i skola, delta i någon sorts föreningsliv eller att lämna landet. En bagare erbjöd sig att lära upp mig, men mina tankar var kvar i fängelset. Det tog flera år innan jag kom tillbaka i någorlunda psykisk balans.

Båda Saidis föräldrar blev sjuka av påfrestningen det innebar att ha sin tonårsson i fängelse. Pappan återhämtade sig aldrig, utan gick bort i förtid.

Ungefär samtidigt avled också en av de före detta cellkamraterna, en av de lite äldre Ahly-supportrarna som dömts till döden.

– De säger att han begick självmord, men ingen av oss tror på det. Abdelsalam var en av de starkaste, mest övertygade av oss. Bara några dagar tidigare hade de givit honom beskedet att hans dödsdom skulle verkställas, och han hade frågan om han hade några sista ord. ”Att Al-Ahlys röda färg pumpar genom mitt hjärta, och den kan ni aldrig någonsin komma åt”.

Känner du likadant?

– Vad ska jag säga? Blodet i mitt hjärta kommer också alltid att ha Ahlys färg, men största delen av min kropp önskar ändå att det som hände aldrig hade hänt. Samtidigt vet min hjärna att det vi tvingades gå igenom var en viktig del av frihetskampen. Vreden över det som hände Al-Ahly har aldrig lämnat Benghazi. Och utan den känslan är jag faktiskt inte säker på att protesterna fått den kraft som behövdes för att fälla Gaddafi.

Erik Niva.

Fotbollen har både startat och avslutat krig.

Den har fällt regeringar och avsatt tyranner.

Att påstå att den inte hänger samman med politik är lika befängt som att hävda att äpplet överhuvudtaget inte har något med trädet att göra.

Den alltjämt pågående arabiska våren är den viktigaste samhällsförändringen i världen under 2011.

Givetvis handlar inte den här gränslösa revolutionen om fotboll – men naturligtvis har fotbollen ändå varit högst närvarande under dess förlopp.

Den är ju alltid det numera.

Efter naturkatastrofer i väst och öst var det dags att besöka en del av världen där hundratals miljoner människor själva håller på att förbättra sina livsvillkor

I Libyen pågår kriget fortfarande.

Det är offensiver hit, kulsvärmar dit, flyende diktatorer i riktningar som vi ännu inte känner till och ett totalläge där det fortfarande är ganska svårt för en utomstående att få en klar bild av vad som har hänt och varför.

Jag träffade tre unga män som hjälpte mig att förstå.

En av dem förklarar förtrycket som folket här tvingats leva med i årtionden, en annan berättar om det militära kriget mot Gaddafi och en tredje föreställer sig vägen mot en bättre, friare framtid.

Alla deras historier är väldigt tätt knutna till fotbollsklubben Al-Ahly från Benghazi.

Man ska ju akta sig för överdrifter, i synnerhet när de inte behövs.

Fotbollen har inte störtat Gaddafi.

Den har bara gjort en hel del för att hjälpa till.

Läs mer om Erik Niva

Det jag fick utstå i de där cellerna var sånt som en ung pojke inte ska behöva gå igenom. Det var sadism. Tortyr.

Aftonbladets Magnus Wennman, en av världens främsta fotografer, och Erik Niva, hyllad och mångbelönt fotbollskrönikör, åkte till ett krigshärjat Libyen och såg hur fotbollen kan hjälpa till att avsätta en diktator.

Följ ämnen i artikeln