Hon överlevde Utøya – med två kulor och en hel fotbollsvärld i ryggen

Hälsningen var enkel, betydelsen stor.

Hi Marte. I heard the terrible news that you got badly hurt in Oslo today. Our thoughts are with you. Michael.

Terrordåden som drabbade Norge den 22 juli var ett attentat mot demokratin och det öppna samhället.

För den globala fotbollsfamiljen var den dessutom ett angrepp på en av de egna.

Marte Ødegården är en norsk tonårstjej som gillar Strømsgodset och Manchester United.

Michael Owen är en erfaren målgörare som har vunnit Guldbollen som Europas allra bästa fotbollsspelare.

Alltså finns det mer som förenar de två än vad som skiljer dem åt. Därför twittermeddelandet från spelaren till supportern.

Berättelsen om Marte Ødegården och hennes kamp hade spridit sig över världen redan innan hon vaknat upp från sin första operation.

Tiotusentals fotbollsanhängare engagerade sig, i stort som smått.

Hela Manchester United-truppen signerade en matchtröja. Klubbens höjdare bjöd in familjen Ødegården, lovade att betala omkostnaderna för en Englands-resa komplett med match, besök på träningsanläggningen och möte med spelarna.

Strømsgodset åkte till Spanien för att spela mot Atlético Madrid. Det var en av de största matcherna i klubbens moderna historia, men i stället för att skrika fram laget med sitt traditionella ”Kom igen, Godset!” skanderade supportrarna på läktaren i stället ”Kom igen, Marte!”.

Men Marte Ødegården låg kvar på intensivvårdsavdelningen.
 

I slutet av maj förra året skrev Marte Ødegården ett långt inlägg på sin blogg under rubriken: Hvorfor fotballen er viktig.

Hon förstod inte att det var så många som inte förstod.

– Jag var så irriterad på att det var så många som sa att fotboll bara var 22 svettiga karlar som sprang efter en läderboll i 90 minuter. För mig handlar det faktiskt inte bara om vad som sker på planen, det är i själva verket kanske 40 eller 50 procent av vad fotboll är för mig.

Själv var Marte Ødegården tre år gammal då hon gick på sin första fotbollsmatch. Det var cupsemifinal, och Bjørn Tore Ødegården kände att dagen kommit för att introducera dottern för sitt Strømsgodset.

– Vi stod mitt i den innersta klungan av Strømsgodsets fans. De svor och skrek, och jag sa till pappa: ”Den där mannen säger ju en massa fula ord. Får han göra det?”

För första gången i sitt liv hade Marte Ødegården varit inne på en fotbollsarena, och egentligen kom hon aldrig ut därifrån.

Växte hon inte fast på den där läktaren så växte hon i alla fall upp där. Blev en del av de organiserade fansen i GodsetUnionen, ett sammanhang som var större än hon själv. Lärde sig saker om kamratskap, sammanhållning och lojalitet som kom att färga hennes personlighet och prägla hennes liv.

Ska hon berätta om sitt livs allra lyckligaste ögonblick väljer hon att prata om en annan cupsemifinal, den som Strømsgodset spelade mot Odd Grenland för nästan exakt ett år sedan.

– Det var sån där go höstluft, men det blåste och var lite kallt och ruggigt. Sånt där duggregn där elljuset gjorde så att man såg varenda vattendroppe falla ner mot mattan. Efter 90 minuter var det fortfarande 0–0, men vi stod där tätt, tätt packade, hela GodsetUnionen. Så blev det förlängning, och till slut avgjorde vi i 119:e minuten. Det var väldigt, väldigt… väldigt skönt. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig varit så glad i hela mitt liv. Och eftersom matchen gått till förlängning hade klockan blivit över tolv innan jag kom hem, så att kalendern växlat sida till 23 september. Min födelsedag.

När Marte Ødegården beskriver sig själv gör hon en poäng av att använda ord som ordinär, genomsnittlig och som folk är mest.

– Det är bara det att fotbollen är det bästa jag vet. Mitt livs stora passion och lidelse.

En vanlig fotbollstjej, en väldigt ovanlig situation.

Vi pratar ju inte på något kafé eller någon supporterpub, utan på Sunnaas rehabiliteringssjukhus strax söder om Oslo.

Ett drygt tio kvadratmeter stort rum. Plastmuggar med smärtstillande mediciner och sladdar dragna till sjuksängen. Kryckor och gåstol. Och så Jim Whites tummade Manchester United-biografi med Eric Cantona, George Best och Duncan Edwards på omslaget.

– Det med United är också något jag fått från pappa, som jag haft med mig ända sedan jag var jätteliten. Den där boken lånade jag för ett skolarbete jag skulle skriva om Sir Matt Busby, om hur hans bakgrund i det där lilla skotska gruvarbetarsamhället hjälpte till att göra honom till den fantastiskt stora tränaren och ledaren han var.

Egentligen skulle boken ha varit återlämnad nu. Men något kom emellan.

– Jag hade med den till Utøya. Men det blev ju aldrig att jag läste klart den där.

Veckor på resande fot, hela den långa vägen från väst till öst. Haiti, Japan och Libyen. Främmande språk, olika religioner, livsvillkor som varit väldigt långt ifrån min egen vardag.
 

Men avslutningsvis, tillbaka i en verklighet som liknar min egen.
 

När jag återvänder till norr är det ett par intryck som blir tydligare än andra. Här är det ju tyst och lugnt, rent på gator och glest på torg – och här tittar varenda människa konstant ner i sina smartphones.

Skandinavien, hösten 2011. Ordning och reda. Facebook och Twitter.

Och så fotboll, förstås.

Ibland är det lätt att fastna i föreställningen att fotbollens betydelse är allra störst i de där avlägsna delarna av världen, där fattigdomen är som mest utbredd och ljuspunkterna som glesast.

Det är inte sant.

Fotbollssporten har ett av sina allra starkaste fästen här i norra Europa. Den kommer ju härifrån från början.

I en sjukhussäng strax utanför Oslo ligger Marte Ødegården.

Hon har tvingats gå igenom ett trauma som saknar motstycke, samtidigt som hon har stöttats upp av en välvilja som varit näst intill unik.

Dussintals vänner kom aldrig hem, själv fick hon två kulor i ryggen – men knappar man bara in rätt applikation i hennes Ipad så kan man få hela världens fotbollsmatcher rätt in i sjukrummet.

Kanske låter det futtigt i dina öron.

Själv förstår inte Marte Ødegården den reaktionen.

Det är ju för de här matcherna som hon kämpat sig igenom helvetet. Det är ju de som är livet.

Läs mer om Erik Niva

Jag var så irriterad på att de var så många som sa att fotboll bara var 22 svettiga karlar som sprang efter en läderboll i 90 minuter

Aftonbladets Erik Niva, hyllad och mångbelönt fotbollskrönikör, och fotografen Sara Ringström, åkte till Norge två månader efter terrordådet som tog 77 människors liv.