Blottade en svaghet i det suveräna City
Brenning: Hade god hjälp av domarna
Arsene Wenger klurade, ritade, funderade och analyserade.
Sen gjorde han sitt stora drag bara för att tvingas konstatera det vi alla redan visste.
Manchester City är bäst i år.
Det var svårt att inte känna med Arsene Wenger inför bortamatchen mot Manchester City. Lättare uppgifter kan man ha men nu gjorde fransmannen ändå det han vägrat många gånger förut. Nu respekterade han styrkeförhållandena och formera laget därefter.
En anfallare. Fyra mittfältare. Fem försvarare. Detta med draget Francis Coquelin som central punkt i fembackslinjen.
– Det ser ut som när jag blev indragen för att markera Romario i VM 94, konstaterade Pontus Kåmark i Viasat Fotboll och visst sa det något som styrkeförhållandena.
Sverige och Brasilien. Arsenal och Manchester City.
Guardiola hade en cirkelsåg
Det går inte att avskriva Arsene Wengers taktiska Coquelin-drag som misslyckat men det går att kritisera andra delar i fransmannens taktiska plan. Som den att placera Alexandre Lacazette på bänken och låta Alexis Sanchez löpa runt som ”The Lone Ranger” längst fram. Den stackars chilenaren fick ödsla all sin kraft på att fånga, stångas och jaga när han blev både förste försvarsspelare och ensam anfallare att jag inte kan låta bli att undra hur mycket kraft han faktiskt hade haft kvar om den där chansen trots allt skulle ha dykt upp?
Men det är samtidigt en sekundär diskussion. Kanske också en onödig fundering. För hur Wenger än hade pusslat ihop sitt lag är jag säker på att han inte hade fått dit alla sina bitar. För på andra sidan stod Pep Guardiola med ett öppet bräde och en cirkelsåg till sina.
Det är ett skrämmande lag som spanjoren förfogar över när allt fungerar. Med Fernandinho som ankare kan Guardiola unna sig lyxen att ha inte bara en utan två spelfördelare av världsklass bakom sin vindsnabba anfallstrio.
Med ligans bäste spelare Kevin de Bruyne på ena sidan och den delikate David Silva på den andra spelar det ingen roll hur motståndarlagen överbelastar – City har alltid en genial matchupplösare bara en crossboll bort. Det ger en bredd och en styrka som kräver att även en motståndare som Arsenal gör precis allting rätt för att ha en chans att ta poäng.
Det gjorde de inte på söndagen. I alla fall inte första timmen.
Hände något efter bytet
1–0 kom efter att Kevin De Bruyne fått kliva förbi hela mittfältet med ett enkelt väggspel och sedan placera in bollen mellan benen på Laurent Koscielny. 2–0-målet på straff går att diskutera men oavsett vad man tycker om närkampen mellan Raheem Sterling och Nacho Monreal så är ytterbacken Sead Kolasinacs naiva försök att ställa en av ligans snabbaste spelare offside oförlåtligt.
Men sen hände något. Sen släppte Wenger in Lacazette och upp handbromsen och med en gång fick vi en påminnelse om vad Arsenal kan vara och kanske även vad Manchester City fortfarande inte förmår att förvandlas till.
För är det någon svaghet vi ändå kan se i det här på nästan alla sätt suveräna City så är det avsaknaden av alternativ i sin spelidé. Precis som under hans tid i FC Barcelona har Pep Guardiola ägnat så mycket energi åt att finslipa sin fasta spelidé att City ser ut att sakna förmågan att ställa om och tänka om när matchen plötsligt förändras.
För visst blev det lite nerv efter Alexandre Lacazettes 1–2 och visst är jag inte ensam om att undra vad som egentligen hade hänt om domarna inte bjudit City på 3–1?
Nu räckte det ändå för hemmalaget att med lite ny press på gasen och mycket god hjälp från domaren stänga matchen igen. Ingen kan heller när allt kommer omkring påstå att segern var oförtjänt.
Manchester City dundrar på mot ligatiteln och Arsenal får återigen ställa in sig på att jaga en Champions League-plats. Det var inte i dag den världsordningen fastställdes och det var inte heller i dag den förändrades.