Anita har kämpat för flyktingars rätt i 40 år
Uppdaterad 2016-06-05 | Publicerad 2015-09-18
Hon startade Sveriges första klinik för papperslösa
Hon har ägnat halva sitt liv åt att kämpa för människors rätt att få stanna i Sverige. Hon närmar sig 80 men brinner fortfarande lika starkt för mänskliga rättigheter. Nu är det barnen som är i fokus för Anita D'Orazio.
– Jag kan aldrig vänja mig vid synen av ett apatiskt barn. Efter 12 år gör det fortfarande lika ont att se dessa barns slocknade ögon.
Anita D'Orazio tar emot oss i sin lägenhet på Lidingö. Vardagsrummet vi sitter i är ljust, med limegröna gardiner, balkongen är överfull av färggranna blommor. En kontrast till hennes arbetsrum. Där finns så mycket papper och pärmar och mappar att man blir yr. Där är hennes arbete samlat.
Hon har ägnat halva sitt liv åt att hjälpa flyktingar med asylärenden. På 70-talet lämnade hon reklambranschen för att bli lärare i svenska för invandrare.
–Det var helt fantastiskt. Men jag insåg också att många av dem man lärde känna behövde hjälp med sina flyktingskäl och att få vård.
Blev förbannad
Anita minns en julfest, där en somalisk man i hennes klass tog henne åt sidan för att få prata. Han var helt förstörd. Han precis fått avslag och skulle inte få stanna i Sverige. Han sa att han inte kunde åka tillbaka och kavlade upp byxbenen. Han hade varit kedjefånge. Runt anklarna fanns det knappt något kött kvar och man kunde se benpiporna under skinnet. Han drog upp tröjan också. Han hade blivit släpad efter en traktor på fängelsegården så att hela ryggen var svårt ärrad.
– Jag blev så förbannad! Vi gick upp till Arbetsmarknadsdepartementet, där flyktingfrågor hanterades då, och bad honom visa benen. Så chockad har jag aldrig sett en handläggare!
Han behövde inte ens visa ryggen. Han fick stanna, han hade flyktingskäl.
– På den tiden mötte de i alla fall flyktingarna. Den som tar beslut i dag möter aldrig den vars liv de tar beslut över.
Startade klinik för papperslösa
Men det som stod ut var behovet av vård. Hon berättar att det var lättare på den tiden. Då kunde de smuggla in människor obemärkt på sjukhusen, innan datorerna kom och alla behövde registreras. Med det kom rädslan för att bli tagen av polisen, om man fått avslag på sin ansökan.
I ett bokcafé på Lidingö startade hon och två läkare Sveriges första klinik för papperslösa och gömda. Initiativet spred sig så småningom över landet. Kliniken, som slog upp dörrarna 7 maj 1995, har fortfarande öppet en kväll i veckan. Efter ett gediget arbete, bland annat från Anita och hennes kollegors håll, har lagen förändrats, sedan 2013 har papperslösa rätt till akut vård.
– Nu hjälper vi bland annat till med att förmedla vårdkontakter. Asylsökande ska få vård nu, efter mycket jobb. Men de papperslösa och de gömda, de har bara rätt till vård som ”inte kan anstå”, akut vård. Men det räcker inte. De kan inte ens uppge någon adress när de går till läkaren eftersom de är rädda att bli utvisade. Det är som att du inte har några mänskliga rättigheter om du saknar de fyra sista siffrorna i personnumret, säger Anita.
Ingen pension i sikte
Längs vägen har hon startat flera organisationer, bland annat asylkommittéer, Fristadsrörelsen och senare Fristadsfonden. Hon börjar närma sig 80. Men pension är ännu inte aktuellt.
– Nu jobbar jag nästan bara med barnfamiljer, med apatiska barn och barn med uppgivenhetssyndrom. Det går bara inte att säga nu räcker det.
Varför har du valt att jobba med barn?
– Jag hade en ganska tuff uppväxt med mycket våld, både i skolan och i familjen. Minnena man får som barn sitter kvar i sinnet och i kroppen.
– Det är läskigt, men jag har mött barn som bara är tre år som har arga ögon. Man får se vädjande, misstroende och ledsna ögon. Då är det svårt att inte göra något. Man måste göra allt man kan.
Knyter kontakter
På kliniken kallas hon för ”Kopplerskan”. Hon kopplar och knyter ihop de kontakter som behövs, mellan läkare, jurister, advokater, barn och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten bland annat. Hon skriver också rapporter och överklaganden. Och arbetet har gett frukt. 1000-tals har fått stanna tack vare Anitas långa nätverksarbete.
– Jag är ganska envis och en kronisk optimist. Och det är lätt att bli utbränd – inte på grund av familjerna – utan på grund av myndigheternas spel med mänskliga rättigheter.
– Det är som om Barnkonventionen bara är en bit papper. Migrationsverket säger att de tagit Barnkonventionen i beaktning när de tar sina beslut. Men hur kan de då skicka hem barn med uppgivenhetssyndrom?
På bordet mellan oss ligger en bild på en flicka från Armenien. Hon ligger orörlig och blek i en säng med sond i näsan. Då var hon 10 år och hade legat apatisk i ett år. Efter mycket jobb fick familjen stanna och flickan blev sakta bättre. I dag mår hon bra och har tagit studenten. Men det var lång väg tillbaka. Många av de uppgivna barnen har sett sin mamma våldtas i hemlandet, berättar Anita.
Hur orkar du?
– Jag orkar när de väl får uppehållstillstånd. Men jag är ju inte ensam, det är ett omfattande gemensamt arbete.
Är det något du är extra stolt över?
–Varenda unge som fått uppehållstillstånd är jag stolt och lycklig över. Att få se glädjen och hoppet tillbaka i deras ögon när de tagit in att de ska få stanna.
När vi hörs igen efter en vecka är Anita lycklig. Flera av hennes barnfamiljer har fått uppehållstillstånd.
– Det var visserligen på dödens rand... Men jag är jättelycklig över att de har fått sina liv tillbaka!