Evelina var nära att dö i anorexi – nu vill hon hjälpa andra

Helena Mastberg

helskärm

Läkarna sa att hon hade bara tre dagar kvar att leva. Men som ett mirakel blev Evelina till slut frisk från anorexin.

I många år höll hon sin historia hemlig – men nu vill hon berätta.

– Jag tror att det skulle hjälpa många att veta att du är inte ensam.

För fler liknande artiklar − följ Svenska Hjältar på Facebook

Evelina var tyngd av många saker från barndomen. Hon hade djupa sår efter att ha blivit mobbad under uppväxten, och allt blev extra stökigt i gymnasiet när föräldrarna skilde sig. 

– Jag hade väldigt höga krav på mig själv under den perioden, och jag kände aldrig att jag räckte till, säger Evelina.

När hon var 18 år började hon banta, och det hela urartade. Hon började träna flera gånger om dagen och tappade snabbt i vikt.

– Folk omkring såg att jag gick ner, men i början tyckte alla bara att det verkade som en vanlig bantning och att jag såg fin ut. 

Hon brottades med många tankar i huvudet.

– Det är svårt att förklara, men man har som en inre demon som tjatar på en att träna eller kräkas eller vad det nu må vara för att vara värd att äta, säger hon.

Vissa dagar fick hon inte i sig mer än ett äpple. 

– Jag frös konstant och var väldigt undernärd. Hjärnan funkade inte, säger hon. 

Pappa fick bära henne in

Med nöd och näppe lyckades hon ta studenten. 

– Jag ville inte ut i livet heller – jag var rädd för att ta studenten och gå ut i vuxenlivet med alla krav på att göra karriär. 

Familjen sökte till vårdcentralen flera gånger, men upplevde att de aldrig fick någon bra hjälp. Så en dag satte Evelinas mamma henne i bilen och körde 20 mil till närmaste anoreximottagning.

”Om du funderar på att ta livet av dig, Evelina, så får du höra av dig”, sa läkaren. 

Orden ekade i hennes huvud under hela resan hem.

Hennes föräldrar såg att hon blev allt mer svag för varje dag som gick. Till slut körde Evelinas pappa henne upp till anorexikliniken igen.

– Då orkade jag varken gå eller stå själv, pappa fick i princip bära mig in på sjukhuset. 

Kroppen slutade att fungera

Nu var alla värden i kroppen urdåliga, och hon blev inlagd på sjukhus med övervakning dygnet runt. Hon hade tappat både lukt- och smaksinnet och det kändes som om hon hade konstant feber. Kroppen var för svag för att ta hand om både mat och dropp. 

– Jag blev matad, men så fort de petade i mig lite, lite för mycket så fick jag hjärtsvikt, berättar hon. 

Minns du vilka tankar som gick igenom ditt huvud då? 

– Det var bara döden. Jag ville verkligen inte fortsätta leva. 

Vad blev din vändpunkt? 

– När läkaren kom in och sa att nu har du tre dagar kvar att ta farväl av dina närstående, för de såg ingen lösning. De tre dagarna gick, och jag åt så mycket som jag kunde. Och så en dag hade jag faktiskt gått upp tre kilo. Det var som att kroppen började ta åt sig av näringen igen. 

Hon ringde sin pappa och berättade, och han blev så glad så att han brast ut i tårar.

Evelina var inlagd under ett års tid. Hon fick som läxa att resa sig ur rullstolen och gå korta sträckor, och i långsam takt fick hon tillbaka sina krafter. Resan tillbaka till verkligheten var lång och krokig. Hon gick i terapi för att bearbeta allt, och hon flyttade från sin hemby för att kunna starta om på nytt.

Fick barn mot alla odds

I dag har hon fyllt 30 år och arbetar som personlig assistent. Hon har flyttat till ett hus på landet och fått två barn – trots att läkarna sa att hon aldrig skulle kunna få barn.

Hon har försökt att hålla sin historia hemlig för nya vänner och killar för att hon skämdes, men för ett halvår sedan bestämde hon sig för att berätta allt via sociala medier. Och hon fick väldigt positiv respons. 

– Då undrade jag: Varför har jag inte gjort det här tidigare? Jag tror att vi måste prata mer om psykisk ohälsa, och vi måste signalera att allt måste inte vara helt perfekt.

Vad vill du ge för råd till de som har ätstörningar? 

– Det finns hjälp att få! Jag vet att det är rätt skönt att vara i anorexibubblan, men livet har så mycket mer att erbjuda. Det går att leva ett fullt normalt, friskt liv efteråt – om man vill. 

Nu genom att dela med sig av sin historia vill hon hjälpa andra andra bli friska, och peppa anhöriga till hur man kan stötta på bästa sätt. 

– Jag vet att jag hade gärna haft någon att bolla med när jag var sjuk. Att bara få skriva ett mejl till någon som förstod hur jag hade det. Jag kände mig så otroligt ensam. Och jag tror att det skulle hjälpa många att veta att du är inte ensam.