Anita har kämpat för flyktingars rätt i 40 år
Uppdaterad 2022-08-26 | Publicerad 2016-12-16
Här är Årets Livsgärning: Anita D'Orazio.
Hon har ägnat halva sitt liv åt att kämpa för människors rätt att få stanna i Sverige. Anita D’Orazio är 80 år fyllda men brinner ännu lika starkt för mänskliga rättigheter. För sin livsgärning kan hon nu också kalla sig för svensk hjälte.
– Jag hoppas att utmärkelsen kan bidra till att fler ställer upp och hjälper till, säger hon.
På 70-talet lämnade Anita D’Orazio reklambranschen för att bli lärare i svenska för invandrare.
– Jag lärde känna människor från hela världen på mina klasser. På 70-talet fick de som kom hit också stanna. Då kände jag mig stolt över att vara svensk. Men så hände något på mitten av 80-talet och asylsökande började att få avslag på sina ansökningar, även de som hade rätt att få stanna.
Hade fått avslag på sin ansökan
Anita minns speciellt en man från Somalia som på en julfest tog henne åt sidan.
– Han var helt förstörd och berättade att han hade fått avslag på sin asylansökan.
Han kavlade upp byxbenen och visade anklarna. Det fanns knappt något kött kvar och man kunde se benpiporna under skinnet. Han visade även ryggen som var svårt ärrad. Han hade suttit fängslad i kedjor.
– Jag hade aldrig sett något liknande. Efter julen tog jag med honom till Arbetsmarknadsdepartementet, där flyktingfrågor hanterades då, och bad honom visa benen. Jag har aldrig sett en så chockad handläggare!
Mannen fick stanna, han hade flyktingskäl.
– På den tiden mötte de i alla fall människorna vars öde de beslutar om. Det gör de inte längre.
Behovet av vård stod ut
Men det som stod ut var var behovet av vård. I ett bokcafé på Lidingö startade Anita och två läkare Sveriges första klinik för papperslösa och gömda. Initiativet spred sig så småningom över landet. Efter ett gediget arbete, bland annat från Anita och hennes kollegor, har lagen förändrats. Sedan 2013 har papperslösa rätt till akut vård.
– Nu hjälper vi bland annat till med att förmedla vårdkontakter. Asylsökande ska få vård nu. Men de papperslösa och de gömda har bara rätt till vård om de ”inte kan avstå” akut vård. Det räcker inte. De vågar inte gå till läkaren eftersom de är rädda för att bli utvisade.
På kliniken kallas hon för ”Kopplerskan”. Hon knyter ihop de kontakter som behövs, mellan läkare, jurister, advokater, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten bland annat. Hon skriver också rapporter och överklaganden. Tack vare Anitas nätverksarbete har tusentals människor fått stanna. Längs vägen har hon även startat flera organisationer, bland annat asylkommittéer och Fristadsrörelsen, senare Fristadsfonden.
”Känner inte igen mitt land”
Trots att hon är 80 år fyllda har Anita inga planer på att gå i pension. Speciellt inte sedan den nya asyllagen klubbades igenom i somras, som begränsar asylsökandes möjlighet att få uppehållstillstånd och att återförenas med sina familjer.
– Jag känner inte igen mitt land längre. Med den nya lagen har man avhumaniserat Sverige. Det är skamligt hur de här människorna behandlas.
Hur orkar du?
– Jag orkar när de väl får uppehållstillstånd. Men jag är inte ensam, jag gör det här tillsammans med mina medarbetare och nätverksgrupper i hela landet. Och en god portion ilska över sakers tillstånd gör att jag orkar fortsätta.
Hur känns det att få utmärkelsen Årets Livsgärning?
– Jag hoppas att det kommer att leda till att massor av nya människor kommer att ställa upp och vilja hjälpa till. Jag ska kämpa ett tag till, men vi måste bli fler.