Per-Erik gav Marika ett nytt liv

Kerstin Nilsson

Ungdomskärleken fick hans ena njure: Jag såg ju hur dålig hon var

SUNDSVALL. Han gjorde det inte för pengar, inte för ära eller berömmelse.

Men Per-Erik Åström, 57, tvekade aldrig.

Han gav bort sin ena njure till sin svårt sjuka vän och ungdomskärlek Marika Ördell, 53 – och gav henne ett nytt liv.

– Jag har aldrig ångrat mig, inte en sekund, säger han.

Vart livet ska föra oss har vi oftast ingen aning om.

Vi möts, skiljs – och möts kanske en dag igen.

För Marika Ördell blev det räddningen. Aldrig hade hon väl kunnat ana att Per-Erik, killen hon växt upp i samma stad som och som hon en gång i ungdomsåren bott ihop med, 25 år senare skulle dyka upp i hennes liv igen och ge henne en stor och ovanlig gåva, kanske den största en människa kan ge en annan.

Per-Eriks njure gav Marika livet åter – just när hon behövde det som mest.

– Jag såg ju hur dålig du var, du var alldeles grå, säger Per-Erik.

”Jag har ett manligt organ”

Den 30 maj genomfördes transplantationen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

I dag är Marika Ördell frisk igen. Redan på operationsbordet började Per-Eriks njure fungera i hennes kropp.

– Nu har jag ett manligt organ, säger Marika och skrattar.

Humorn är en av de många saker de delar, hon och Per-Erik.

Under många år hade de bara sporadisk kontakt.

De hann gifta sig på var sitt håll, få barn – tre var – och bosätta sig på olika ställen i landet, Marika i Sundsvall och Per-Erik i Stockholm.

Per-Erik, som nyss har börjat på socialdepartementet, är fortfarande lyckligt gift och Marika, som är vårdlärare, är ensamstående mamma.

För tre år sedan dog Per-Eriks lillebror Bengt-Olov i cancer – något som skulle få avgörande betydelse.

Marika är sedan många år nära vän till Per-Eriks svägerska och sommaren efter reste ett stort sällskap, som alla funnits i sorgen efter Bengt-Olov, på semester tillsammans till södra Frankrike.

Skadades av magnecyl

Där, på resan, fick Per-Erik klart för sig hur illa ställt det var med Marika.

Hennes njurar skadades allvarligt i tonåren, i samband med en felbehandlad halsfluss. Hon fick magnecyl i mängder – utan att någon visste att hon var allergisk mot just magnecyl. Med målmedvetenhet, god hälsa och ett sunt liv, höll ändå hennes njurar i nästan 40 år till.

Men då, i Frankrike, återstod bara 12 procent av njurfunktionen – hon skulle snart behöva dialys och helst en ny njure.

Då sa Per-Erik:

– Du kan få en av mina njurar.

En plötslig ingivelse, som bottnade i alla tankar om livet och döden och livets mening som väckts med lillebrors död.

– Jag blev förvånad, men inte överväldigad, jag tänkte att ”ja, ja, vi får väl se hur det blir med det”, säger Marika.

Några månader senare, när di

alysen började närma sig, frågade hennes läkare om hon kände någon som kunde tänka sig att donera en njure.

Då mindes Marika Per-Eriks ord.

Läkaren tog kontakt med Per-Erik.

– ”Oj, vad har jag gjort”, tänkte jag, säger han – men stod för sitt ord.

Mängder av prover togs och under den tiden hann Per-Eriks beslut mogna. När läkarna gav klartecken tvekade han inte.

– Det är ett beslut man måste fatta helt själv. Jag har ett drag av äventyrslusta och kanske bidrog det. Jag ville göra det, för att en människa som betydde något för mig, skulle få ett anständigt liv, säger Per-Erik.

– Det svåra var inte att säga ja, det svåra var att berätta för familjen.

Per-Erik väntade in i det sista med att berätta för hustrun Ulrika och de tre barnen om operationen och att han skulle vara sjukskriven i tre månader.

– Jag visste ju att de skulle bli oroliga, men de respekterade mitt beslut och stöttade mig helhjärtat.

Marika är full av tacksamhet, både mot Per-Erik – och hans fru och barn.

Vill inte kallas hjälte

– Jag är så glad för njuren och för att bli frisk igen, men det här har också gett mig nya perspektiv och ny insikt om vad som är viktigt och inte viktigt här i livet – det är jag minst lika tacksam för och hoppas kunna föra vidare.

– Per-Erik är en förebild.

Själv säger han att han mår lika bra i dag, med en njure, som han gjorde med två. Och han värjer sig för att bli utpekad som hjälte.

– Det är inget viktigt. Jag är en hjälte för mig själv – och det räcker. Jag är stolt när jag ser mig själv i spegeln och jag kan säga till mig själv, att ”Feg, Per-Erik, det är du inte”.