”Barnen skulle dö utan oss”

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-07

Kerstin, 65, opererar unga med hjärtfel i Kambodja – gratis

NORBERG. Kerstin Hansen är Kambodjas ängel.

Hittills har hon räddat livet på mer än 150 barn.

– Det är den största glädje man kan uppleva, säger hon.

När Kerstin Hansen, 65, från Norberg sluter ögonen ser hon Sarey framför sig. En kambodjansk flicka på sju åtta år.

Liten, blek och rädd.

Sareys hjärta har vuxit fel och hon tror att hon snart ska dö.

Men historien börjar tidigare – år 1991. Operationssjuksköterskan Kerstin Hansen jobbar i ett flyktingläger i östra Thailand. Hon ser in över gränsen, till Kambodja, där krigets offer kommer med sina sår – trötta och utmärglade.

Tänker: Dit ska jag åka en dag.

Nio år senare är hon på plats. I huvudstaden Phnom Penh får hon höra om barnen som dör för att det inte finns vård.

”Det fixar jag”

Hon besöker ett sjukhus.

– Vi behöver folk som kan operera hjärtsjuka barn, säger den franske läkaren.

– Det fixar jag, svarar Kerstin.

Hemma förlorar hon inte en sekund. Hon tar kontakt med fyra kollegor: en kirurg, en narkosläkare, en operationssköterska och en som sköter hjärt-lungmaskinen.

Alla säger ja. Problemet är utrustningen, uppdukningsmaterialet och katetrarna som behövs till operationerna.

Kerstin Hansen går till banken.

– Min man hade dött året före. Så jag tog ut 65 000 kronor av arvet. Det vet jag att han skulle ha tyckt om, säger hon.

Sedan tar hon och arbetskamraterna ut en månads semester och åker.

De sätter upp kliniken på ett sjukhus och patienterna strömmar till: barn upp till tio–tolvårsåldern med medfödda hjärtfel.

Under månaden i Kambodja hinner de operera 28 av dem. Samtidigt som de börjar arbetet att lära upp lokala läkare och sjuksköterskor i hjärtkirurgi.

Innan de åker hem fattar de ett beslut – att komma tillbaka nästa år.

Ett löfte de hållit i fem år.

”Plågsam död”

– Vi är de enda som opererar de här fattiga barnen gratis. Utan oss skulle de dö. En långsam, plågsam död.

Hon hejdar sig och kommer att tänka på Sarey igen. Andra året åkte hon och kamraterna ut till flickans by.

– När hon såg oss kom hon springande. Sedan överöste hon

oss med kramar. Hon var så frisk och full av liv.

Hittills har de opererat 167 barn. Nästan alla har klarat sig.

– Att se in i ögonen på ett barn som fått livet tillbaka är den största glädje som finns. Jag önskar alla fick uppleva den.

Många västerländska biståndsarbetare i Kambodja lever som kungar med tjänare och fina bilar. Kerstin Hansen och hennes kamrater bor enkelt. Oftast får de pengar över. Då bygger de brunnar ute i Sareys och de andra barnens byar.

Mellan resorna går Kerstin Hansen runt med bössan.

– Jag pratar i kyrkor och föreningar. Sen ställer jag mig och tigger.

Och folket i bygden runt Norberg ställer upp och ger. Allt från föreningar och äldre kvinnor – till killarna i rockbandet The Hives.

– De är underbara grabbar. Tuffa, men ödmjuka.

Svårast är att åka hem. Tio tusen kambodjanska barn behöver få sina hjärtan opererade, enligt en uppskattning. Drömmen är mer pengar.

– Då skulle vi kunna rädda fler.

Samtidigt är hon nöjd.

– Jag och mina kamrater gör vad vi kan. När jag lägger mig på kvällen tänker jag: Det gjorde vi bra i dag.

”Världens chans”

Fler borde åka, tycker hon.

– Som sjuksköterska är det världens chans. Att använda utbildningen till något verkligt vettigt.

Förra året gifte hon om sig med en man från Norberg. Ute i en båt på den väldiga Mekongfloden, med ljusen från Phnom Penh som glitter i det mörka vattnet.

– Jag borde så klart gå i pension och ägna mig åt min man. Men jag kan inte sluta nu. Jag har ju halva mitt hjärta kvar där borta.

Den 6 januari sitter Kerstin Hansen på flygplanet igen. På väg tillbaka till lilla Sarey.

Och nya barn som väntar på att få börja leva igen.

Ögonen lyser upp och hon får något varmt i blicken.

Barnen i Kambodja har svaga hjärtan – men väcker starka känslor till liv.