Det här är en halvkass text
Jag är inte bra på särskilt många saker, men något jag är riktigt bra på är att säga nej. Det är inte det att jag saknar hjärta, det är bara det att där arbetsmoralen borde ha suttit gapar ett stort tomt hål.
Jag är inte intresserad av att göra karriär. Det enda jag bryr mig om är att tjäna ihop så pass mycket pengar att jag kan klara mig. Jag säger nej till typ allt för att jag hellre ville ligga hemma på soffan och kolla på någon dålig romkom.
Jag blir bestört när jag läser att "fyrtio procent av tjejerna i gymnasieåldern rapporterar så många stress-syndrom att de ligger i riskzonen för utmattningsdepression, de skär sig för att lindra ångest och de nojar över sina kroppar". Jag vet inte exakt varifrån de här uppgifterna kommer, det är två kvinnor vid namn Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren som presenterar dem i en debattartikel.
De har skrivit en bok ihop. ”Diagnos: Duktig” heter den. Och de lägger fram de här siffrorna, de säger att nästan hälften av alla gymnasiebrudar är på gränsen till nervsammanbrott. "Men", frågar författarna oss läsare: "är verkligen uppmaningar om att de ska dra ner på ambitionen rätt väg att gå?"
JA! är mitt självklara svar. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren håller emellertid inte med mig, de menar tvärtom att skälet till att nära hälften av alla tonårsflickor tydligen håller på att gå in i väggen är att de så sällan får "positiv feedback för sin duktighet". Och det här är deras budskap till dem som håller på att bryta samman: "Kära supertjejer: ni är skitduktiga och det kommer att gå hur bra som helst för er. Kör på. Fortsätt som ni gör". PS. Spring in i väggen, ni, och köp sedan vår bok!
Det där sista om att man skall springa in i väggen och köpa deras bok skrev de inte, det var jag som lade till. Lite sarkastiskt sådär. Själv anser jag nämligen inte att vi behöver peppa duktiga flickor att bli ännu duktigare, jag anser inte att det behövs någon handbok.
Jag tänker tvärtom att problemet är att duktighet har blivit en identitet. Att ha händerna fulla och inte hinna med är högstatus. Om man emellanåt kräks upp en alldeles lagom del av hjärtvävnaden för att man är så upptagen att man inte vet vart man skall ta vägen, ja, då är det bara en bonus. Det är det som får andra kvinnor att identifiera sig med en och älska en, har jag förstått.
Men det viktigaste är att på det stora hela hålla sig samman och jobba på. Folk slappnar aldrig riktigt av. De förstår inte att man inte alltid måste vara perfekt, att det kan räcka att bara vara lite halvbra, att det rentav kan vara okej att vara rätt kass. De tycker inte att man får göra bort sig och råka ha otur när man tänker ibland och vara okunnig och säga sådant som är helt åt helvete.
De känner inte att man kan få göra ett halvdåligt jobb, såsom jag gör när jag skriver den här krönikan som visserligen har en poäng men som inte är supervass precis. De föreställer sig att om de skulle bli lite halvtjocka eller ha på sig det där knallrosa läppstiftet som de själva tycker är snyggt eller göra nåt korkat, då skulle det vara kört, inte okej, inte inte inte. Det skulle krävas botgöring. Det är så fruktansvärt sorgligt.