Humor är ett vapen – rikta det åt rätt håll
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2014-10-24
Marcus Birro: Komiker borde skämmas för hånet mot Jimmie Åkesson
Kanske kunde man hoppas på att det hårt uppskruvade debattklimatet kunde stilla sig lite, när en av partiledarna tvingas sjukskriva sig efter att ha varit under hård press, förföljd av hat och hot, under så lång tid.
Tyvärr blev det inte så.
Det är givetvis rimligt och nödvändigt att bemöta och kritsera Åkessons politiska uppfattningar. Den debatten är livsviktig.
Men den dräneras helt på alla former av anständighet när man fortsätter att jaga en människa som hissat vit flagg. Har Åkessons meningsmotståndare fått svårt att skilja på sak och person? Begår man inte då samma misstag som de man anklagar?
Sverige kryllar av mobbare.
Några av de värsta hukar under humorns täckmantel. Av någon anledning lyfts dessa människor in i den kulturella värmen. Redaktörer och producenter ger de fritt utrymme. Den politiskt korrekta vänstern älskar dem. De hyllas och ställs fram som exempel på mod och engagemang.
Många, som Alex Schulman, Magnus Betnér och andra, har byggt sin karriär på att håna och hata. De stora tidningarna applåderar dem så länge de lockar människor att klicka och länka, dessa två nya Gudar i den massmediala skymningszonen.
Jonas Gardell brukar alltid citera Bette Midler som tydligt sagt något i stil med: ”Fuck you om ni inte kan ta ett skämt”. Gardell försvarar alltid sina angrepp med att det bara är humor.
Humorn är ett skarpt och nödvändigt vapen. Humorn har alltid varit en del av det demokratiska samhället. Men för att fungera bör udden riktas uppåt, mot de starka, de styrande, de rika. Och för att behålla sin värdighet bör man lära sig att noga skilja på sak och person. Det borde gå att kritisera en människas åsikter utan att fullständigt tillintetgöra människan bakom.
Men det där har de svenska komikerna helt missat.
Humorns värld skiljer sig från alla andra världar. I den har den utsatte inte tolkningsföreträde till sin egen upplevelse. Om du känner dig angripen är det helt enkelt inte sant, så länge mobbaren anser att det du blivit utsatt för är humor.
När jag själv skrev en krönika som ifrågasatte Gardells uppsåt fick jag ett argt (för att uttrycka det milt) mejl där han plockade all heder och ära av mig.
Men fuck you om du inte kan ta ett skämt… Eller hur var det nu?
Människor betalar gärna hundratals kronor för att få skratta åt billiga, vulgära personangrepp. Allt är kul så länge man själv inte drabbas. Jag minns min barndoms gymnastiklektioner när de tuffa killarna började rulla sina handdukar. Jag minns lättnaden de gånger det inte var mig de var ute efter och jag också skräcken när det kom emot mig. De gångerna bestämde jag mig för att protestera och reagera också de gånger då det var någon annan som blev utsatt.
Samma människor som skrattat åt hånet och hatet river upp himmel och jord om skolan eller förskolan meddelar att någon i humorns namn mobbat deras son eller dotter.
Som sagt, det är roligt så länge man själv inte blir drabbad.
När Özz Nûjen och andra ”komiker” nu fortsätter hånet och hatet mot Jimmie Åkesson har jag några frågor för er att svara på: Hur känns det att trakassera en psykiskt utmattad medmänniska som är nere för räkning? Hur känns det att offentligt håna en man som vittnat om att just hånet hotar hans psykiska och fysiska hälsa? Mår ni bra då? Trivs ni? Känns det fint? Hur har ni mage att säga er värna om medmänsklighet när ni beter er som ni gör?
Ni borde faktiskt skämmas. Och alla ni som står vid sidan av och applåderar borde skämmas ni också.
Marcus Birro