Mats Reimer: Diagnosen "kronisk borrelia" är en återvändsgränd

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-03-21 | Publicerad 2013-07-15

Slutreplik i debatten om kronisk borrelia

Jag ifrågasätter aldrig symtom patienten beskriver, men det är inte alltid patienten ställt rätt diagnos på sig själv. Min kritik mot ”kronisk borrelia” är ingen extrem position, man kan läsa samma sak på officiella informationssidor som 1177.se: "Det finns inget stöd för att så kallad 'kronisk borrelia', med levande eller vilande bakterier, finns kvar efter antibiotikabehandlingen."

Det är sant att fästingar kan sprida andra smittor, men förutom borrelia och TBE är det ytterligt få personer som får symtom av dessa, så det är ett litet problem i Sverige. Mot TBE kan man vaccinera sig och får man ett utslag efter fästingbett bör man uppsöka läkare. Jag har själv haft borreliainfektion och behandlar regelbundet barn för dessa infektioner: erythema chronicum migrans, lymfocytom, neuroborrelios. Men det är diagnosen som kan vara svår, inte behandlingen.

Problemet med dagens prover är dels att det tar flera veckor innan patienter utvecklar antikroppar mot borrelia, dels att antikroppssvaret ofta hänger kvar länge sedan en infektion läkt ut. Därför kan man inte slå sig till ro med ett normalt prov i tidigt skede, samtidigt som man ibland riskerar att ställa diagnosen alltför lättvindigt på grund av gamla antikroppar.

Jag önskar att jag visste hur man hjälper patienter som i vården inte får svar de finner tillräckliga. Vad jag däremot vet är att vägen till ”kronisk borrelia” och månader och år med antibiotikakurer, det är en återvändsgränd.

Mats Reimer