Mer humor i politiken för demokratins skull

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2014-03-28 | Publicerad 2014-03-27

Karin Adelsköld: Alla vinner om politiken görs mer lättillgänglig

Året är 1962 och Sveriges statsminister Tage Erlander sitter i soffan i tv-programmet Hylands hörna. Det är Sveriges största – och enda – fredagsunderhållning på tv och så gott som hela svenska folket sitter bänkade. Förväntningarna är höga, vad skulle Sveriges regeringschef kunna bidra med i den annars så uppsluppna soffan? Men innan tittarna har hunnit säga fredagsmys eller ens hälla upp påtår från tv-kannan har han som förste regeringschef levererat En Rolig Historia och sensationen är ett faktum: Sveriges statsminister hade, helt otippat, humor. Enligt många blev Tage Erlander den kvällen Tage med hela svenska folket och hans popularitet visste inga gränser.

Men det var länge sedan. Då var vi inte vana vid att män och kvinnor med makt också kunde vara män och kvinnor med humor. I dag är det väl annorlunda, eller? Nej då, femtio år senare diskuteras det upprört hur statlig television kan låta komikern Anders Jansson få fråga ut kommunalpolitiker. Jaha, ska hela valet skämtas bort nu också?

Bara för att något är viktigt behöver det inte vara tråkigt! Snarare tvärtom. Att använda sig av humor betyder inte att man bagatelliserar viktiga samhällsfrågor, det betyder bara att man gör svåra ämnen mera lättillgängliga. Något som alla vinner på.

De senaste åren har Svenska Comedy Central låtit undersöka svenskarnas åsikter om politik och humor. Bara tre procent av svenskarna tycker att svensk politik är kul och fler än en tredjedel av väljarna tror att deras engagemang skulle öka om det fanns mer humor i politiken. Dessutom anser 23 procent av väljarkåren att det är mer sannolikt att en partiföreträdare med humor får deras röst.

Amerikanska politiker har sen länge förstått att humor är sätt att locka ointresserade medborgare att engagera sig i den politiska debatten eller åtminstone lyssna på den. I politikernas stall finns alltid minst en komiker som jobbar med att krydda talen med humor. Både Barack Obama och hans ministrar använder humor där situationen tillåter. Och om situationen inte tillåter skapar de i stället tillfällen då politiker får chansen att briljera med sin humor, som till exempel vid den årliga middagen för journalister i Vita huset. Då får den sittande presidenten genomföra en trettio minuter lång ståupp som framförallt bygger på en enorm skopa självdistans. Klippen läggs upp på Youtube och ses av miljoner tittare. Tänk om Reinfeldt kunde bjuda på det?

I Sverige är kombinationen humor och politik fortfarande väldigt känslig, troligtvis för att rädslan att göra sig till åtlöje är stor och de flesta tar därför det säkra före det osäkra. Bättre att inte skämta alls än att skämta och det blir fel.

Många menar att det var Håkan Juholts största misstag: han skämtade bort sin politik och tappade därmed förtroendet hos sina väljare så han fick avgå. Där ser ni hur det går om en politiker skämtar, kraxade olyckskorparna.

Men felet han gjorde var inte att skämta, utan att han skämtade seriöst. På sätt och vis kom Juholt att personifiera den enda svenska politiska skämttraditionen som har funnits och som startade med Erlanders roliga historia: att dra skojiga vitsar, att driva med motståndaren och att skämta vid fel tillfälle. De synderna är något av det värsta man kan göra som ståuppkomiker och som därför är bland det första man lär sig att undvika. Svenska politiker har mycket att lära av ståuppkomiker. Men roligare politik handlar inte om underhållning, det handlar om demokrati.

Karin Adelsköld