De ensamma mammorna är som Anna Ankas onda tvilling

Igår söndag, sådär vid åttasnåret på kvällen, satt jag i köket i min lillasysters studentkorridor och åt wok. Teven stod på i bakgrunden. Det var svensktoppsmusik och pilska kvinnofnitter och daladialekter, jag trodde det var något slags dekadent dansbandsdokumentär. Men det var det inte, det var Ensam mamma söker.

Jag älskar fulkultur, men när jag sitter och tittar på programmet på nätet i efterhand mår jag dåligt. Det här är bara för mycket.

Ensam mamma söker är en enda lång dokubuskis. Singelmammornas fnitter om hockeyrumpor och tafs på kandidaterna får dem att framstå lite som Anna Ankas onda tvilling: En förvriden sexistisk skrattspegel som är tänkt att underhålla men som åtminstone jag mest av allt faktiskt finner sorglig. Jag förstår att det inte är tänkt så, jag förstår att man skall tycka att det här är kul och annorlunda och lite fräckt. Men jag vill bara skjuta iväg mig själv i en skämsraket långt ut i yttre rymden när jag ser det här programmet.

Det finns ju folk till allt förstås. Och jag tycker inte att teve skall vara tillrättalagt. Man måste kunna visa även det som är ytligt, vulgärt, ja rentav grisigt. Vad jag inte förstår är varför TV3 bagatelliserar de medverkande mammornas beteende och kallar det lekfullt och flirtigt.

Programdirektör Anders Knave erkänner utan omsvep att kanalen aldrig skulle göra ett Ensam pappa söker med en pappa som radar upp rekvisitan, det vill säga kvinnorna han skall dejta, på rad för att klämma dem på rumpan. Risken är nämligen att "det skulle bli stötande eller förnedrande", menar han.

Okej, Anders Knave, men varför är det då inte stötande och förnedrande när singelmamman Helena gör samma sak? Förklara gärna det för mig.

Lisa Magnusson, 27, skriver krönikor för Aftonbladets Debatt-sajt.

Läs hennes blogg här.

Följ ämnen i artikeln