Därför ökar hatet mot kvinnor just nu
Debattören: Ju fler kvinnor som hörs och syns desto grövre blir metoderna
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2016-12-06
DEBATT. Känner du till Margaret Beaufort, Hildegard av Bingen eller Nur Jahan? Inte? Vad sägs om Theodora, Gertrude Bell, Caterina Sforza eller Madame de Pompadour?
Lugn. Det är inget att skämmas för. De flesta av oss har gått igenom både grundskolan och gymnasiet utan att någonsin stöta på dessa namn.
I fjol uppmärksammade DN att historieböcker för åttondeklassare hade fler namngivna nazister än de hade kvinnor.
För några veckor sedan granskade SVT:s kulturredaktion nyutkomna historieböcker och kunde konstatera att det fortfarande ser likadant ut.
Det är givetvis ett problem att generation efter generation matas med budskapet att världen är skapad av män, men frågan är om vi till fullo förstår vilken effekt det här har på oss?
Vad betyder det när alla framgångsrika kvinnor framställs som undantag?
Jag vill hävda att det här är roten till det som brukar kallas jämställdhetsparadoxen. Det vill säga att ju bättre förutsättningar som finns för jämställdhet, desto svårare blir det för kvinnor att nå den absoluta toppen.
Det är liksom bra nog nu. Jämställdheten får ju inte gå för långt, gudbevars…
Många hävdar att orsaken till paradoxen ligger i inlåsningseffekter av socialförsäkringssystem med mera, och det kan visserligen ligga en del i det. Men det är inte i föräldraförsäkringen vi hittar orsaken till varför Sanna Nielsen får utstå spott och spe för sitt röda läppstift när hon presenteras som julvärd. Och att socialförsäkringsministern blir kallad hora har inte med den könssegregerade arbetsmarknaden att göra.
Nej, svaret på det får vi leta efter någon annanstans.
Det ökade hatet mot kvinnor med makt är en boomerangeffekt. Ju fler kvinnor som hörs och syns desto grövre blir metoderna för att bevara den gamla maktordningen. Och ju mer framträdande roll den jämställda politiken får desto mer normaliseras det nedlåtande språket, näthatet och objektifieringen.
Vi kan (och bör) underlätta en jämställd utveckling med lagstiftning och andra strukturåtgärder, men det kommer inte hända förrän vi är tillräckligt många som verkligen tror att det är möjligt.
Att ändra ett system som man själv ingår i är svårt. Det kräver en stor grad medvetenhet och det finns mycket motstånd. Motståndet finns i form av ointresse, okunskap och/eller ren och skär illvilja.
Det sistnämnda syns sällan i dagsljus, utan pyser mest ut i form av näthat eller, om man ska tro Donald Trump, i hö hö-samtal i omklädningsrummen. Ointresset och okunskapen är däremot utbredd.
Det kan vara tidningsartikeln som beskriver hur en kvinna ser ut, hennes relationer eller fritidsaktiviteter medan hennes yrkesmässiga kvalifikationer blir sekundära.
Det kan vara chefen som inte vill arbeta med jämställdhet för mångfald är så mycket viktigare (lycka till att klara det om ni inte ens klarar av det kön som utgör halva befolkningen).
Det kan också vara debattören som tycker att jämställdhet måste få ta tid för andra ”intressen” är heliga och måste ha prioritet.
Ointresset och okunskapen är demokratiutvecklingens största fiende och historieböckerna dess främste allierade. De vaggar in oss i en falsk uppfattning att jämställdhet är ett pionjärarbete. Att vi bryter ny mark, eftersom kvinnor aldrig tidigare haft något inflytande.
Madame de Pompadour skulle ha skrattat högt åt en sådan inbillning.
Den ojämställdhet vi ser i dag har bara existerat i några få procent av mänsklighetens historia. Och inte ens den historien är så fattig på kvinnor som författarna till historieböckerna vill få oss att tro. Det är dags för en ny historia.
Camilla Wagner
Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.