Monarkin är bra för integrationen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2019-06-20 | Publicerad 2003-07-17

Monarkin är inte helsvensk. Just därför är kungahuset viktigt för integrationen – en symbol för att det går att bryta och vara brunögd, men ändå nå samhällets topp.

– Får vår drottning bryta så får också jag bryta – utan att för den skull vara en sämre medborgare, skriver Kurdo Baksi.

Innan jag kom till Sverige i augusti 1980 hade jag bara sett åtta svenskar på bild. Det var tenniskungen Björn Borg, medlemmarna i ABBA vars musik vi nynnade till i de kurdiska bergen, skådespelerskan Ingrid Bergman som alla vi pojkar i hemlighet var kära i, samt världspolitikern Olof Palme. Och så ett gulnat vykort på Silvia – drottning i konungariket Sverige. Så blågult svenskt som det kan bli.

Ett ögonblick. Helsvenskt? Nja, inte riktigt. Varifrån Björn Borg, Ingrid Bergman och tre av Abborna stammar vet jag inte riktigt. Men Frida kommer från Norge, Palme har rötter i Baltikum och drottningen är en mångetnisk tysk-brasilianska vid namn Silvia Sommerlath, född i Heidelberg, som fick kung Carl Gustafs hjärta att smälta.

Svenske kungen, förresten? Mja, den svenska kungafamiljen är egentligen en ren inter- eller mångkulturell familj med stamträdets rötter i den lilla franska staden Pau. Det kan väl vara av intresse att den krökta bron i svenska riksvapnet än i dag finns i Pontecorvo i södra Italien. Det var en förläning som ägdes av Jean-Baptiste Bernadotte och som han sålde för att betala den svenska statsskulden efter Napoleonkrigen.

Då jag kom till Sverige insåg jag snabbt att svenskar hade fyra favoritsamtalsämnen; vädret, lönerna, socialdemokratin och kungafamiljen. Vädret och lönerna pratade alla om. Socialdemokraterna klagade alla över, vare sig de var socialdemokrater eller inte. Men de riktiga känslostormarna uppstod först då man öppnade senapssillburken på midsommaraftonen och nämnde kungafamiljen. Bortsett från ett förbluffande litet antal rojalistiska stollar (som kungahuset för liv och pina inte vill bli förknippat med) så tycks många svenskar ha en öppen eller dold negativ åsikt om kungafamiljen.

Bland oss svenskar med invandrarbakgrund är denna hatkärlek till kungahuset stundom förbryllande. Det är en sak om svenskar av principiella skäl vill avskaffa monarkin med motiveringen att det är en otidsenlig och i grunden antidemokratisk rest från en gammalt klasssamhälle.

Men i konungariket Sverige tycks inte ens de mest inbitna republikanerna verkligen mena allvar med kravet på kronans avskaffande.

För mig är det glädjande att vi har en kungafamilj i Sverige. Nej – det är inte så att jag plötsligt blivit monarkist. Själva fenomenet kungadöme bygger på en odemokratisk princip (och i Mellanöstern finns gott om mediokra kungahus som snarast borde avskaffas).

Men vi som har ett svartskallebagage är dock stundom omåttligt stolta över vårt svenska kungahus.

Kungahuset binder samman det gamla och det nya Sverige. I ett land där många är historielösa är det skönt att det finns något bortom jul och midsommar som binder oss samman och skänker oss en samhörighetskänsla bortom etniskt baserade traditioner som inte delas av alla här i landet. Statsministrar, popstjärnor, tennisspelare och skådespelare kommer och går men kungafamiljen överlever alla generationer. För vilken annan svensk nationell institution är gemensam för oss alla oavsett hudfärg, språk, religion och etnisk tillhörighet?

Här är tre anledningar till att familjen Bernadotte har en plats i svartskallarnas hjärtan.

1. Den låga integrationstakten.

Med tanke på att inte en enda av regeringskansliets 50 högsta befattningshavare – ministrar och statssekreterare – är utrikesfödda, är det skönt att åtminstone en invandrarklan har makt och inflytande i samhället – om än symbolisk sådan.

Kungafamiljen har ett gigantiskt symbolvärde i svartskallarnas värld. Jodå, du läste rätt. Vi inser plötsligt hur liten världen är. Att ha bruna ögon är inte brottsligt. Att byta land för kärlekens skull eller arbetets skull – till och med för sitt politiska engagemangs skull – är inte brottsligt. Det vittnar Bernadottarna om.

2. En symbol för det multikulturella samhället.

I dessa tider när många ställer luddiga krav på språktest och hårdare krav på invandrare är det skönt att ha en drottning som näpet bryter på svenska språket. Yngre invandrare lär sig svenska på sex månader medan det tar längre tid för äldre. Får vår drottning bryta så får också jag bryta – utan att för den skull vara en sämre medborgare.

3. Kampen mot rasism.

Är det någon samhällsinstitution som konsekvent och regelbundet tagit avstånd från främlingsfientlighet och rasism så är det kungafamiljen. I jultal och nationaldagstal hör jag kungen ständigt fördöma rasistiska och nazistiska handlingar. Vi som i många år deltagit i den antirasistiska kampen har alltid känt i ryggmärgen att vi har stöd på Drottningholm. Jag kommer aldrig att glömma de insatser kungen gjorde under Lasermannens härjningar. Och Victoria tog sig tid att komma till Fadimes begravning – en gest som säger mer än tusen ord.

Visst kan vi kritisera kungahuset för än det ena och än det andra. Visst skulle kungen kunna göra oändligt mycket mer för integrationsprocessen – regering och riksdag hävdar ju att det är den enskilt viktigaste samtidsfrågan.

Men i en tid då främlingsfientligheten växer i Sverige och pseudorojalistiska antidemokrater vinner kommunala mandat är ändå kungahusets agerande de senaste åren av betydelse. Och det kommer att bli än viktigare att traditionen bibehålls i framtiden.

Kurdo Baksi (författare och journalist)