Männens makt över idrotten måste brytas
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2016-04-15 | Publicerad 2016-04-13
Debattörerna: Bara 20 procent av resurserna går till kvinnor
DEBATT. Idrottsrörelsen är efter skolväsendet samhällets största folkfostrare. Men idrotten domineras till stora delar av män och manlighetsnormer. En jämlik fördelning av ekonomiska resurser är en grundförutsättning för att förändra dessa normer.
I Riksidrottsförbundets jämställdhetsmål står att kvinnors och mäns, flickors och pojkars idrottsutövning ska värderas lika och prioriteras på ett likvärdigt sätt. Som exempel nämns att idrottsutövningen ska tilldelas likvärdiga resurser när det gäller budget, träningsanläggningar och träningstider. I praktiken finns dock ingen uppföljning och fler behöver se betydelsen av hur ekonomiska resurser fördelas.
Som en konsekvens av den sneda ekonomiska fördelningen riskerar också folkhälsan att snedfördelas. Bland barn i åldern 6–12 år ägnar sig ungefär 600 000 åt föreningsidrott. Av flickorna är det cirka 79 procent som idrottar, medan pojkars deltagande är något lägre. I vuxen ålder, 19–25 år, är endast 29 procent av kvinnorna kvar medan ungefär hälften av de unga männen fortfarande ägnar sig åt föreningsidrott, enligt statistik från SCB.
En av anledningarna är att det finns en ekonomisk verklighet som varje dag upprätthåller män och maskulinitet som norm inom idrotten.
Rent ekonomiskt uttrycks detta genom att endast ungefär 20 procent av idrottens totala resurser går till kvinnor, enligt siffror från Idrottsekonomiskt centrum.
De ekonomiska skillnaderna på elitnivå är ännu större, endast 15–20 procent av alla medel investeras i kvinnors idrott. Till stora delar handlar detta om att män, som redan har en dominerande position, fattar beslut som är till gagn för nästa generation av denna sociala grupp. På så sätt skapas och omskapas en dominans av och för män och manlighet.
Det finns ingen annan del av samhället som så oproblematiskt ger majoriteten av resurserna till pojkar och män. Fördelningen lär flickor och kvinnor att mäns och pojkars verksamheter prioriteras och värderas högre både bokstavligt och symboliskt.
Vi menar att de ekonomiska orättvisorna även präglar hur kvinnors respektive mäns idrottsprestationer upplevs och uppmuntras. En del forskare är än skarpare i sin kritik och menar att idrotten är en av de enskilt viktigaste institutionerna som bidrar till att kvinnor, generellt sett, möts av förminskande attityder och andra härskartekniker i samhället i stort. Detta gör idrottens samhällsansvar än viktigare.
Hur kan det ekonomiska mönstret brytas? För det första behövs ökad kunskap om jämställdhet och maktstrukturer bland ledare, förtroendevalda och beslutsfattare inom idrottsrörelsen.
För det andra behöver sponsorer, kommuner, idrottsförbund och andra ekonomiskt inflytelserika institutioner gå igenom resursfördelningen ur ett genusperspektiv. Glädjande nog ökar genusmedvetenheten och i Malmö, Stockholm, Örebro och andra kommuner sker nu en sådan genomlysning av budgeten. Sponsorer och genusmedvetna företag väljer i allt större utsträckning att följa upp vad och till vem investeringarna i idrotten riktas till. Detta visade Folksam exempel på i en debattartikel nyligen och i Malmö har företag satsat 21 miljoner kronor i FC Rosengård, den största satsningen på professionell damfotboll i Sverige, vilket är ett stort erkännande av deras verksamhet och av damidrotten som marknad.
Vi ser framsteg men tyvärr ligger idrottsrörelsen och dess finansiärer fortfarande långt efter i arbetet med jämställdhetsintegrering. Ekonomisk resursfördelning är en nyckel till förändring.
Det är först genom en rättvis ekonomi som en mer hållbar idrott för alla realiseras och förutsättningar för ett öppnare och mer välkomnande samhälle skapas.
Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.