Irans landslag är inte mullornas landslag
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2015-03-30
Debattören: Mitt hjärta slår varannat slag för Sverige, varannat för Iran
I morgon står mitt gamla fotbollslandslag mot det nya, Iran mot Sverige, på Friends Arena. Mitt hjärta slår varannat slag för Sverige och vartannat för Iran. Det är inte så konstigt då jag nu bott lika länge i Sverige som i Iran. Som fotbollälskare vill jag för första gången, efter 27 år i Sverige, inte att Blågult ska vinna matchen. Mitt drömresultat är oavgjort, med många mål.
Jag följer inte Irans fotbollsliga som jag gör Allsvenskan. Jag känner inte spelarna i Team Melli som jag känner dem i Blågult. Men i den här vänskapmatchen älskar jag dem lika mycket. Mitt hjärta grät när Iran förlorade mot Argentina i 92:e minuten i VM i Brasilien i somras med Messis enda mål.
I mina ögon representerar killarna i Team Melli, Irans fotbollslandslag, inte mullornas regim. Var och en av dem bär med sig värderingar som står mot mullorna. Titta bara på deras frisyrer. Eller tatueringar. Tatueringar är förbjudet och straffbart i Iran, det räknas som en smutsig västvärdering.
Ashkan Dejageh, en av Irans stora fotbollsstjärnor, är uppvuxen i Tyskland och har spelat i Tysklands U-21 landslag. Med spel i Bundesliga och sedan i Tottenham i bagaget fick han till en början inte spela i Team Melli, på grund av sina tatueringar. Men när Irans landslag behövde honom som mest hittades en tillfällig lösning: Ashkans armar skulle täckas under spel. Medan övriga tio spelare på plan bar kortärmat bar Ashkan en långärmad matchtröja. Matchen visades på tv och han fick än mer uppmärksamhet.
Nästa match bar alla spelare långärmade tröjor under sommarens värmebölja!
Nyfikenheten växte men myndigheterna brydde sig inte, det enda viktiga var att samhället skulle skyddas mot ”onda västvärderingar”. Först i VM i Brasilien fick Ashkan, Irans enda fotbollspelare med tatueringar, spela utan att behöva täcka sina armar. Men Irans tv, som sände matcherna med några minuters fördröjning, hann censurera alla bilder på Ashkans armar.
För sex år sedan, under en VM-kvalmatch i Seoul, bar sju av elva spelare på plan en grön banderoll på handleden för att visa sin sympati med den blodigt nedstörtade gröna rörelsen i landet, efter valfusket då Ahmadinejad blev presidenten för andra gången. Det var en modig aktion som kunde kosta inte bara spelarna deras karriär utan även deras liv. Kapten i dagens Team Melli, Javad Nekonam, var en av dem. Aktionen i Seoul ekade i hela världen.
Efter kriget mellan Iran och Irak (1980-88) fick Revolutionsgardisterna ökat inflytande inom ekonomi och politik. De utsågs till direktörer i statliga företag, valdes in i riksdagen och intog ministerposter. De tog över huvudstadens två stora fotbollslag. Skälen var inte kommersiella; biljettpriserna är låga och staten, som äger alla tv-kanaler, betalar inte ens alltid det magra sändningsrättigheten – inkomsterna täcker ofta inte ens spelarnas lön. Men att styra två stora lag med miljonstals anhängare, ger Revolutionsgardisterna makt och inflytande och större möjlighet till kontroll. Det var därför inte konstigt att derbymatcherna i huvudstaden alltid slutade oavgjort, 0-0 eller 1-1, under mer än fyra år efter den gröna rörelsen i Iran sommaren 2009…
De senaste fyra åren har Team Melli under ledning av portugisen Carlos Keyros nått stor framgång i Asien. Fifa rankar nu Iran som etta i Asien, före Japan, Sydkorea och Australien. Tyvärr kommer Stockholmsmatchen att bli Carlos sista match som Irans landslagstränare. Påtryckningar från Irans statliga fotbollförbund – läs Revolutionsgardisterna – har vuxit sig allt för stora och resulterat i att han till slängt in handduken.
Men i kväll är det match! Vi kan och bör visa markera för könsapartheid-mullorna i Teheran att deras kvinnoförbud på fotbollsstadion är oacceptabel. Att män och kvinnor får se matchen tillsammans gör den än mer spännande, och atmosfären härligare!
Ali Shafiei
Författare, översättare