Mejla

Alexander och Malin Karim

Nu tvingas vi alla se att rasismen inte bara är rakade huvuden

Malin och Alexander Karim: ”Varför dödade de George Floyd?”

Publicerad:
Uppdaterad:
Malin och Alexander Karim skriver om George Floyds död.
Foto: TT
Malin och Alexander Karim skriver om George Floyds död.

Det som inte syns finns inte.

Så har det varit alldeles länge.

Men i och med George Floyd så syns det.

”Dog han? Varför dödade de honom?” frågar den minsta. 

”För att han var mörkare än de.” 

”Som  pappa?” orden ekar i tystnaden som uppstår runt matbordet. Vi sväljer bort klumpen i halsen. För så är det ju. George Floyd dog för att hans hud var mörkare än Derek Chauvins. Polisen som tryckte sitt knä mot nacken på den 46-årige tvåbarnspappan i åtta minuter och fyrtiosex sekunder medan livet sakta rann ur honom.

Det som inte syns finns inte. Så har det varit alldeles länge. Men i och med George Floyd så syns det. Och plötsligt finns det. Fast att det alltid har funnits. Men nu tvingas vi alla se. Att rasism inte bara är svarta kängor, rakade huvuden och brinnande kors. Rasism är inte bara öppet hat och föraktfulla uppmaningar om att åka hem. Det är helt vanliga gubbar på cykel som väser ”svartskallar” när vi går med våra barn på gågatan i den lilla svenska staden. Det är barn på förskolan som säger till våra barn att ”du är brun, brunt är fult”. Det är bristen på mångfald i barnböcker, tv-serier och filmer. Det är tanten som säger ”ja, han har ju rytmen i blodet” till vår son när han dansar. Det är bakverket som man ”minsann alltid sagt n-boll” om och ”snart får man väl inte säga finska pinnar heller”. Det är att Anna i Frost är ljus och vitblond medan hennes mystiska syster med trollkrafter är mörkare och visar sig härstamma från ett svart folk som utövar mörka krafter. Det är att Vaiana är naturbarn istället för en klassisk Disneyprinsessa eftersom hon är mörk. Det är ramaskri över att den svarta pickaninnydockan i Kalle Ankas jul klipps bort. Och det är uttalanden som ”Men asså jag ser inte färg”.

Det händer även här. Det finns runt oss hela tiden. Det där hatet. Ilskan. Rädslan för det okända. Rädslan som håller oss alla fången. Som håller i klubban som slår igenom lagar och tiggeriförbud. Rädslan som slår 112 när en person med mörkare hy går förbi utanför fönstret i den lilla byn. Det är en rädsla som förblindar och fäktar med armarna för att slå bort det den inte förstår sig på. Inte alltid medvetet men vi måste ändå våga se på det. Vara ärliga mot oss själva och ta fram det i ljuset. Vara modiga. Titta på våra fördomar och vad de betyder i praktiken. De ”små skämten”, reflexerna, attityderna. Alla de saker som tillsammans cementerar fördomar. Som inte hjälper utan stjälper. De sitter djupt och trots att du inte tycker att du ser färg så är det just det du gör. Det är det som får barn att välja den ljusa ”väna” Anna dockan före den mörka ”vilda” Vaiana.

”Men det har ju blivit bättre” säger du. Men bättre är inte bra nog. Det ska inte behöva finnas alls.

”I can’t breathe… please”. Barnen förstår engelska. De är bevandrade på nätet.  Vet hur man hittar klippet. Vi hindrar dem inte från att se det. Det är inte förpassat till historieböcker och korniga reportage från en tid långt innan de fanns. Det händer nu. 

”Mama…” kvider George Floyd innan livet tas ifrån honom. 

”Men poliser ska väl inte döda, de ska väl skydda oss?” säger vår son förvirrat. 

Vi vet inte vad vi ska svara. 

”Han måste ju få andas. Eller hur?”

Vi vet fortfarande inte vad vi ska svara. 

”Mamma?”


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

Av: Alexander och Malin Karim

Publicerad:

LÄS VIDARE

Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Krönikor, läsarhistorier och experternas tips relaterade till föräldraskap och barn.

MER OM FAMILY