Figaros bröllop inte det minsta revolutionärt
Kärlek och komik på Confidencen i Uriksdal
När Beaumarchais talpjäs Figaros bröllop hade premiär i Paris 1784, tog det inte lång tid innan denna radikala, omstörtande pjäs spred sig i Europa. Till London kom den redan efter ett par veckor. Två engelsmän for över till Paris, såg föreställningen under en veckas tid och skrev ned den för översättning. I Stockholm spelades den 1785 och året efter fick Mozarts och da Pontes operaversion premiär i Wien, men nu med den skarpa kritiken mot adeln reducerad.
Beaumarchais spelas endast undantagsvis i dag, Mozarts opera, däremot, är en av de mest förekommande. Sällan letar sig det politiskt radikala in i uppsättningarna, men på Confidencen 1998, i Johannes Schaafs regi, fick bönder och tjänstefolk uppträda hotfullt och självsäkert inför greven och grevinnan. Revolutionen stod redan i trädgården.
I Per Arthur Segerströms iscensättning av operan syns inte ett spår av minsta lilla revolution. Här är det komedi och kärlek som spelas, Figaro och Susannas intriger för att undvika Greve Almavivas närmanden, Figaro som Marcellinas och Bartolos förlorade son och en lurad greve som i alla fall får be sina underlydande om förlåt, men som bekant enbart för att hans förförelseförsök av Susanna avslöjats av Grevinnan.
I 1700-talskostymer och ett slags balettestetik möter vi tablåer där sångarna hellre sjunger mot publiken än till varandra. En viss stelhet vidlåder uppsättningen, som inte blir bättre av den klärobskyr som det milda gasljuset försänker scenen i. Historiskt motiverat, visst, men interaktionen på scenen blir mer obskyr än klär, även om viss dynamik skapas i sista akten när både kulisser och deus ex machina (eller rättare amor ex machina) livar upp.
Obegripligt är också växlandet mellan italienska och svenska (om det nu inte är en EU-anpassning...); även det obskyrt. Men här finns i alla fall några solister som sticker ut, som Luthando Qaves Figaro, inledningsvis en smula beslöjad, men det övervinns vartefter. Sofie Almroths Cherubino är nog i vekaste laget, men rösten nog så vacker, medan Grevinnan Rosina har både styrka och täthet i Albina Isufis gestalt, tveklöst kvällens stjärna, tätt följd av Randi Røssaaks Susanna. Johanna Wallroths Barbarina förtjänar en extra liten stjärna för att göra så mycket människa av en sådan liten roll. Tänk om åtminstone hon fått klä sig i revolutionens dräkt.
