Ett skräckkabinett – i en helt makalös film
”Flickan och nålen” är monstruös och sensationellt vacker
”Flickan med nålen”, löst inspirerad av brott som skakade Köpenhamn under och efter första världskriget, höjde temperaturen ordentligt på Cannesfestivalen när den hade världspremiär i veckan.
I svartvita, sammanpressade och sensationellt vackra bilder hämtar Magnus von Horns film inspiration från olika sagovärldar – Victor Hugo, bröderna Grimm och Charles Dickens – och från filmen: Bergman, von Trier och den egensinniga ryska filmen ”Beanpole” som prisades i Cannes 2019.
Samtidigt med dessa hommager förmår ”Flickan med nålen” att snabbt upprätta ett eget universum med sina specifika element. Som periodfilm är det oklanderligt, här finns inte tillstymmelse till nödlösningar, bara raffinerade kostymer, miljöer och kompositioner. Genom hela filmen vilar en förhöjning, med en pregnant ljudbild som förstärker kraften i händelserna och i någon mån tar filmen in i vår tid.
Flickan syftar på den unga missanpassade Karoline som tror sig ha förlorat sin man i kriget. Hon har sönder nålarna på den textilfabrik där hon arbetar, och hon misslyckas med att med nål abortera det foster hon bär på, då på ett allmänt badhus.
Det är också där hon möter filmens andra huvudperson, Dagmar, butiksägare som extraknäcker som mellanhand för köpenhamnare som önskar hitta bättre beställda föräldrar att ta hand om deras barn. ”Det är för det bästa”, löper efter hand som ett mantra genom filmen, när valet till adoption ska rättfärdigas, parallellt med att sötsakerna från Dagmars delikatesser fortsätter portioneras ut.
Som åskådare tycks man osäkrad i samtliga personers sällskap i detta veritabla skräckkabinett, från de fallna till dem som kommit upp sig.
Scenerna där de två huvudpersonerna, höga på eter, fördjupar och dövar sitt brott, kommer sent att glömmas. Trine Dyrholm är mästerlig som Dagmar men det är Vic Carmen Sonne som står ut i sin gestaltning av Karoline, länge med tom blick och utan kompass i tillvaron. Bara genom att råka ut för en serie olyckliga hemskheter, bara genom att ta del av det monstruösa på nära håll, tycks hon förmögen till en egen moral, då samhället redan zoomat ut i en tyst överenskommelse, lika fatal som allomfattande.
Att von Horn ändå tillåter sig en hoppfull final som involverar både rättssalen och en viss framtidstro, hindrar inte att detta är en nattsvart saga vars kraftfulla tematik och visuella virtuositet är omöjliga att inte svepas med i.
