BUP är en katastrof
Rasmus Landström: Samhället skiter i de mest utsatta
Att vara ett barn med neuropsykiatrisk funktionsvariation (NPF) i dagens Sverige är ett helvete. I måndagens DN visade en undersökning att endast 2 av landets 21 regioner lever upp till vårdgarantin om ett första möte med BUP efter 30 dagar. I reportaget berättar Anneli om hur hennes son fick vänta i över ett år. När han väl fick mötet upplevde Anneli att han var så nedbruten av att misslyckas i skolan att det kändes ”för sent”.
Det är en hjärtskärande historia som vittnar om hur vi håller på att skapa en nation av hemmasittare. Det som reportaget dock inte tar upp är att det ofta är efter det första mötet med BUP som de verkliga problemen börjar.
Låt mig berätta om ett barn i min bekantskapskrets i Skaraborg, som för några år sedan diagnostiserades med adhd. Ett drygt år efter första mötet – och blod, svett och tårar i skolan – erbjöds barnet en utredning av ett privat företag. När föräldrarna tog kontakt med företaget häpnade de över att psykologen skulle göra utredningen under en (!) dag. Adhd är en diagnos man har hela sitt liv, den präglar hela skoltiden och berättigar till narkotikaklassade preparat. Tänk om barnet har en dålig (eller bra) dag, och feldiagnostiseras? Farhågorna besannades och framåt slutet av dagen var barnet så trött att hen låg på golvet och grät. Idag berättar pappan att han är övertygad om att resultatet är felaktigt – men att han i åratal gått och funderat på om hans barn verkligen har adhd.
BUP blev en app för oss som vi stoppar in data i – i andra änden kom knark på recept ut
Efter utredningen fortsatte föräldrarna att förfäras över processen. Barnet fick träffa en stressad hyrläkare i 15 minuter, som skrev ut ett tungt amfetaminderivat med en halveringstid på 14 timmar. Inga uppföljningsmöten bokades in, inga samtal. Istället skulle familjen ta puls och blodtryck på barnet och rapportera in värdena digitalt. ”BUP blev en app för oss som vi stoppar in data i – i andra änden kom knark på recept ut”. Samma år tilldelades BUP Skaraborg ett regionalt pris, för sitt arbete med ”digital vård”. Föräldrarna berättar att de började gråta när de hörde detta.
Vad vittnar denna historia om? Det korta svaret är: ett samhälle som skiter i de mest utsatta. Nu ska inte all skuld läggas på BUP Skaraborg – de är kraftigt underfinansierade och har tidvis haft nästan inga psykologer. Snarare är det en hel vårdkedja som brister. Efter att en familj har varit på BUP kommer de att upptäcka att det saknas samordning mellan habiliteringen, BUP och skolan. Att mycket få skolor har någon beredskap att hantera barn med särskilda behov. Att det saknas resurslärare. För några år sedan användes BUP:s diagnoser för att få extrahjälp – ett förfarande som faktiskt bryter mot skollagen (det ska inte behövas en diagnos). Idag framstår detta brott som en utopi. Barnen får inga resurslärare oavsett diagnos. För efter inflationen satte fart var det – givetvis – NPF-barnen som fick agera ekonomisk stötdämpare.
När jag läser reportaget om BUP ser jag en klassisk scen från Charlie Chaplins ”Moderna tider” framför mig. Luffaren som står vid det löpande bandet och skruvar åt muttrar. Emellanåt höjs tempot och luffaren får springa längs bandet för att hinna dra åt muttrarna innan de åker in i maskineriet.
Idag är det BUP-psykologerna som tvingas springa, för att hinna skruva åt tillräckligt många diagnoser, innan barnen försvinner. Stordrift må ha sina fördelar – men det lämpar sig knappast för att behandla psykisk ohälsa hos samhällets mest utsatta.
