Mer sex än äktenskap
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-05-27
Cimarosas opera i Colonnas regi framstår som torftig och lågbudget
Det finns en konstant inom opera buffa, och det är könsdriften. Läser man synopsis till Domenico Cimarosas opera Hemligt äktenskap från 1791 blir man lätt vinglig av blodbrist: Carolina och Paolino har gift sig i hemlighet och för att dämpa skandalen myglar de så att greve Robinson ska gifta sig med Carolinas äldre syster Elisetta, men greve Robinson blir kär i Carolina, som i sin tur har fått en rival i sin faster Fidalma, som drömmer om att gifta om sig med Paolino. Kom nu ihåg att ”gifta sig” på den tiden var en eufemism för att ligga. Så alla vill ligga med varandra, och de enda som verkligen gör det är Paolino och Carolina, men hennes far tillika Paolinos chef, Geronimo, vet inte om det. Förvecklingarna i operan är ungefär som de i Big Brother-huset, där könet också är den enda konstanten.
Deda Cristina Colonnas regikoncept är inspirerad av den medeltida temperamentsläran och av mänsklig anatomi. Jag måste erkänna att om jag inte hade läst den bifogade press-infon, så hade den tolkningen gått mig totalt förbi. Scenen är avskalad och kulisserna påminner om innanmätet av en lagerlokal. Förutom fyra stolar och ett bord som flitigt flyttas och kastas av ensemblen, så förkommer det även fyra kulissdörrar som står med baksidan vända åt salongen. Idén att det ska representera något organiskt hos teaterrummet är tilltalande. Men om jag jämför med förra årets färgsprakande elevspel på samma scen, Jason och Medea, också regisserad av Colonna, så framstår denna uppsättning som torftig och lågbudget.
Det var å andra sidan förträffligt samspel mellan sångarna i ensemblenumren och enskilt. Sofia Asplund satte tidigt ribban med sin klara sopran, fint kompletterad av William Baker i inledningsduetten. Jens Persson är övertygande som patriarken, och Richard Hamrin tar ut de komiska svängarna ordentligt som primadonna-greven. Anna Hybiner och Frida Österberg är också träffsäkra i sina styvsyster- lika roller. Det är rätt sällan man träffar på en så jämnstark roll- besättning.
I äkta buffa-stil slutar det lyckligt i sista stund och alla står uppradade och sjunger finalen i ett överdåd av bröllopstårtor som skickas in på scen från alla håll och kanter. Vi vet ju alla vad bakverk är metaforer för.
