Folkhemmet inte felfritt i ”Peter Grimes”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-05-06
Genidrag att ha ett Svensson-hem som skådeplats för operan
Det finns ett djävulskap i insikten att det kitt som håller samman en gemenskap är uteslutning. Det är klassisk gruppsykologi – ju tydligare en fiende, desto mer sammansvetsad blir en grupp. Oavsett på vilken sida man står av den linje som särskiljer en ur gemenskapen så känner alla igen detta.
Det är därför lätt att ta till för enkla svar när man ska skildra denna typ av gruppmentalitet. Man kan lätt hemfalla åt en polariserad moralism där de goda och de onda blir lätta att peka ut. Benjamin Britten tillsammans med librettisten Montagu Slater gör det emellertid knappast lätt för sig i denna opera från krigsslutet. Peter Grimes är ingen good guy, det står inte bortom några rimliga tvivel att han är oskyldig till mordet på sin lärling. Han är arrogant och har lätt för att ta till knytnävarna.
Johanna Garpe låter operan utspela sig i ett folkhemssvenskt 40-tal. Tingshuset är typisk funkis och i byn råder det en stämning av socialt ingenjörskap – alla klär sig lika, barnen är vitblonda och rashygieniskt felfria och dagen inleds med morgongympa i äkta folkrörelsestil. Och så Peter Grimes, i John Daszaks bjässelika gestalt, som reser sig huvudet högre än alla andra, som blir utstött men som aldrig ger upp hoppet om att bli benådad från skvallret. Samtidigt råder hyckleriet under den polerade fasaden. Folkhemssverige som skådeplats för operan är ett riktigt genidrag.
Garpe har regisserat med varsam hand, utan att låta något övergå i sentimentala övertydligheter. Som att låta lärlingen John spelas av Niklas Hjelmvik, en ung man med Downs syndrom. Den unge John blir här en medsärling till den väldige Grimes, en from bundsförvant som framställs som en Kristusfigur. Ingela Brimberg som Ellen Orford är stark i sången och övertygande som den moderliga fästmön. Och så Daszak förstås, som gör en alldeles överväldigande och på alla sätt oklanderlig prestation, från de våldsamma utbrotten till sinnesrubbningarna på slutet. Också kören var magnifik och utnyttjad till sin fulla potential. Och sist men inte minst så lät Lawrence Renes den dramatiska musiken storma ur orkestern med den kraft som videoprojektionerna i mellanspelen hänvisar till – en kraft så enorm att rörelsen knappt är skönjbar. Som när Grimes rygg försvinner mot fonden på slutet. Jag kan inte sluta tänka på hur smart den här uppsättningen är.
