Massorna strejkar men vänstern verkar ha dött
Trots upproren i Europa förändras ingenting utan riktig organisering
”I mörka tider kommer man ändå att sjunga” skrev Bertolt Brecht i en dikt 1939 och sammanfattade en inofficiell paroll för vänstern alltsedan 1800-talet: Under ekonomiska kriser kräver den genomgripande systemförändringar. Vid krigsutbrott utlyser den generalstrejk.
Fast kanske borde jag skriva ”krävde” och ”utlyste”, för det som hänt med vänstern nu liknar ingenting jag har varit med om. Har den rentav … dött?
Egentligen är det obegripligt med tanke på omständigheterna. Sedan inflationen eskalerade har Europa sett en strejkvåg utan dess like. Den 11 februari gick en miljon franska arbetare ut på gatorna i protest mot Macrons höjning av pensionsåldern. Samtidigt genomförde facken i Grekland och Belgien en 24-timmars generalstrejk. I Nederländerna och Spanien strejkade transportarbetare och flygtornsledare mot sänkta löner. Överallt i Europa protesteras det mot centralbankernas räntepolitik. Men strejkvågen drar igenom de europeiska städerna som en herrelös hund – ingenstans finns en vänster som kopplar den.
Samtidigt händer det saker i klimatfrågan som kan liknas vid att tektoniska block förskjuts. Vid samma tidpunkt som IPCC släppte sin sjätte skräckrapport ruckade EU-kommissionen på statsstödsreglerna för ”gröna investeringar”. Reglerna har fungerat som en dogm om att prissignaler ska styra och vänstern har stångat sig blodig för att förändra dem.
Så, plötsligt sker det, som ett svar på Joe Bidens Inflations Reduction Act – som skiftade fokus från en marknadsdriven omställning till en investeringsdriven. Utan att någon riktigt förstod det blev en aktiv investeringspolitik för klimatet möjlig. Precis som Donald Trump varnade tycks IRA vara ”början på en grön ny giv”.
Med ändringen i statsstödsreglerna reses en slutgiltig gravsten över den nyliberala klimatpolitiken. Ändå framkallar detta inte någon entusiasm inom arbetarrörelsen, så som Roosevelts ursprungliga nya giv gjorde.
Ytterligare en sak: förutsättningarna för en allians mellan medelklassen och arbetarklassen tycks större än någonsin. Här kan man ta Sverige som exempel. Nyligen publicerade Röda korset mätningen ”Barnfamiljers ekonomi” som visade på chockerande siffror. Nästan var tredje ensamstående med en månadsinkomst under 35 000 (knappast någon låg lön) har svårt att köpa näringsrik mat till familjen. Ungefär lika många har problem med att betala fritidsaktiviteter. Var fjärde familj har svårt att pröjsa räkningar, var sjätte kollektivtrafiken. Inflationen har ätit upp tio års löneökningar, räntebetalningar och dyr energi pressar hushåll till bristningsgränsen. Sammantaget har något oerhört skett: halva medelklassen har förvandlats till pinnebergare.
Visst kan man som Eric Rosén konstatera att en skrämd medelklass – med sin inskränkta individualism – är en farlig grupp. Men det går också att vända på perspektivet: inte på flera årtionden har potentialen för en allians nedåt varit större. Krisen skapar förutsättningar för en löntagarallians, liknande den som lade grunden för välfärdsstaten under efterkrigstiden.
Så, varför sjunger vi inte under dessa mörka tider? Varför framstår Roland Paulsens och Göran Greiders uppmaning till generalstrejk mot lönesänkningarna som så världsfrånvänd? Hur kommer det sig att till och med en modest krispolitik tycks utopisk?
En förklaring är något så osexigt som den ekonomiska konjunkturen. Numera finns ganska mycket forskning på radikaliseringsvågor och tvärtemot en vanlig uppfattning existerar ett negativt samband mellan ekonomisk kris, hög arbetslöshet och omfattande kampberedskap. Snarare är det under högkonjunkturer – tänk 1960-talet – som befolkningen radikaliseras. På sätt och vis logiskt: när känslan är att gemene man får det bättre uppstår “de stigande förväntningarnas missnöje”. Medan ekonomisk nedgång gör att befolkningen sitter still i båten.
Vänstern bör dock vara beredd. När konjunkturen vänder uppåt igen finns uppdämda förhoppningar om att ta igen vad som förlorats. Dessutom visar forskningen på ett tydligt samband mellan krigsslut och radikalisering. Så när de satans mördarna faller och Ryssland lämnar Ukraina finns en stor potential. ”Aldrig mera krig!” löd vänsterns slagord under den radikala mellankrigstiden.
Dock tror jag att den viktigaste förklaringen till passiviteten – känslan av att vänstern är död – är betydligt obehagligare. Den finns i en död statsvetares halvfärdiga bok – Peter Mairs ”Ruling the void” – som jag länge betraktat som ett portalverk för att förstå 2000-talets politiska låsningar. Där konstaterar Mair att masspartiernas – och därmed massdemokratins – tid troligen är förbi. Mellan 1980 och 1990 förlorade de europeiska partierna halva sitt medlemsantal.
Särskilt illa var det i Sverige där partierna mellan 1980 och 2009 tappade 47 procent av sina medlemmar. På ett liknande sätt har fackföreningsrörelsen sett sitt medlemsantal sina. Som sociologen Vivek Chibber konstaterar i ”The Class Matrix” är detta inget mindre än en tragedi för vänstern. I ett kapitalistiskt samhälle är fackföreningar och masspartier de enda effektiva påtryckningsorganisationerna som finns för ”vanligt folk”. Faktum är att det inte existerar exempel på folkrörelser utan täta band till partier och fack som skapat bestående samhällsförbättringar.
Vi befinner oss alltså mitt i en tragedi. Men kanske inte på det sätt som vi föreställer oss. ”Tillbaka till de ekonomiska maktförhållandena” har vänstern ropat så länge jag kan minnas. Aldrig har slagdängan känts mer aktuell: konflikten mellan arbete och kapital ligger i öppen dager, en grön ny giv är på ingång och en löntagarallians ter sig som en reell möjlighet.
Trots detta måste vi gå tillbaka till ruta ett. Till frågan i arbetarrörelsens barndom om hur vi skapar ett ”vi” som klarar ett hållbarhetstest. Nu kan jag genast höra invändningarna om att det är en ny tid med övervakningskapitalism och den sjätte massutrotningen – är det verkligen socialistiska masspartier vi behöver i ett sådant akut läge? Och visst behövs nya sätt som vi kan sluta oss samman på. Men varken inflationen eller klimatförändringarna, gig-ekonomin eller ChatGPT förändrar det faktum att vi också behöver återuppfinna de gamla sätten att organisera oss.
Utopiskt? Tja, kanske. Men mer utopiskt än att Joe Biden ska avskaffa ojämlikheten och att EU ska lösa klimatkrisen? Knappast.
