Fantastiskt få fantastiska i Verdis Falstaff
OPERA Det blir allt vanligare att konstnärliga institutioner recenserar sig själva. Om det beror på institutionellt högmod eller osäkerhet är oklart, men om självförtroendet är gott, bör bedömandet överlåtas till publiken.
Redan innan det konsertanta framförandet i Berwaldhallen av Verdis Falstaff meddelas att vi kommer att få höra några fantastiska solister.
Verdis Falstaff, hans tredje efter Shakespeare, blev den sista han skrev. Det är en elegant opera buffa, fylld av orkestrala finesser, inte alldeles lätta ensemblenummer och i ett ofta halsbrytande tempo, både musikaliskt och textuellt. Daniel Hardings dirigering kan ibland framstå en smula grov för detta komiska, men subtila verk.
Möjligen är Berwaldhallen inte akustiskt optimalt för musik i det större formatet, vilket kunde märkas vid de tillfällen solisterna inte riktigt bar över orkestern.
De var nämligen placerade på en uppbyggd scen bakom orkestern, där de kunde agera vid sidan av de överlag mycket goda sånginsatserna. Lucio Gallos basbaryton gav titelrollen en lätt sorgsen ton av sammet, Massimo Cavalletti mer svärtade barytonstämma gjorde Ford till en svartsjuk man med pondus, medan Laura Giordanos smeksamma sopran passade den förälskade Nanetta. Märkvärdig var Ewa Podleś contralto, hennes Fru Quickly utrustades med ett häpnadsväckande vokalt register. Hon var i alla fall fantastisk.
Falstaff ges igen som lördagsmatiné, och när nu Berwaldhallen allt oftare framför opera, vore det väl fantastiskt med en textmaskin.
