Så stoppas rasisthögern
Petter Larsson om skärpt hetslagstiftning, utfrysning av SD och en vässad höger-vänsterdebatt
DEBATT. Eftersom Nya Tider har presstöd bör de få en monter på bokmässan. När Åsa Linderborg (Aftonbladet 28 september) än en gång förklarar varför hon försvarat tidningens mässande, framkommer att detta varit det avgörande motivet för henne.
Det är emellertid debattens minst relevanta argument, eftersom Presstödsnämnden aldrig bedömt innehållet i Nya Tider.
Kraven för presstöd är i huvudsak kvantitativa: si och så många prenumeranter, si och så många spaltmeter text. Den enda granskning av innehållet som Presstödsnämnden gör, är att man kontrollerar att en tidning faktiskt publicerar nyheter och att dess opinionsbildning tar upp flera olika ämnen. Det är kriterierna för att räknas som ”allmän nyhetstidning”. Vad man skriver i artiklarna har nämnden inte till uppgift att granska. Här finns ingen statlig välsignelse att hämta.
Den bredare fråga som bokmässedebatten aktualiserar är hur fascister och högerradikaler ska bemötas i allmänhet. Nya Tider är ju bara, som Per Svensson skriver ”snabeln som plockar bort ännu en sten i brandväggen så att elefanten äntligen kan göra rummet till sitt” (HD-SDS 25 september) – vilket också är orsaken till att debatten blivit så upprörd.
Så låt oss tala om elefanten, den högerradikala våg som är vår generations största hot mot den liberala demokratin.
Till att börja med måste man reda ut vad man vill uppnå. Minska rasismen i samhället? Knäcka SD som parti? Bekämpa de nazistiska organisationerna? Förhindra en högerradikal politik i Sverige?
Detta är olika saker, som kräver olika svar. Här är några av mina.
De bokstavligt talat livsfarliga högerextrema grupper som står i öppen opposition till demokratin bör mötas med politisk isolering – ingen samverkan, inga debatter, ingen lokaluthyrning. Här finns inga väljare att vinna genom dialogövningar.
De ska också bekämpas rättsligt. Flera länder vi vanligtvis inte betraktar som åsiktsförtryckande diktaturer, som Tyskland, Österrike, Belgien och Frankrike, har olika former av organisationsförbud riktade mot rasistiska och/eller antidemokratiska organisationer. Den möjligheten finns också i svensk grundlag, och FN har upprepade gånger kritiserat Sverige för att man inte har lagstiftat i frågan.
Det svenska svaret har varit att vi genom lagen om hets mot folkgrupp uppnår samma syfte: att lamslå den högerextrema rörelsen.
När (nu nedlagda) Svenskarnas parti får ha bokbord i skolor och håller torgmöten och när Nordiska motståndsrörelsen marscherar på gatorna, kan man konstatera att den ambitionen inte uppfyllts.
Ofta sägs att polisen därför borde tillämpa lagen om hets mot folkgrupp mer rigoröst. Men det räcker förmodligen inte, eftersom nazisterna har lärt sig att inte hetsa offentligt. Om Sverige ska avstå organisationsförbud, bör därför lagen om hets mot folkgrupp vidgas så att riksdagens ursprungliga mål att lamslå extremhögern faktiskt förverkligas. Kanske kan det ske genom att det som hets räknas att delta i uppenbart rasistiska organisationers offentliga verksamhet.
Om hetslagstiftning och organisationsförbud låter som vådligt totalitära åtgärder, så kom ihåg att de i själva verket syftar till att motsatsen: att med 1900-talets fasor i minne hindra att majoritetsmakten används för förtryck och våld mot minoriteter.
Sverigedemokraterna är en annan femma, ett parti som utnyttjar liberaldemokratins spelregler för att undergräva dess innehåll.
Övriga partier mötte först partiet med avfärdande tystnad, sedan med en cordon sanitaire, en skyddsmur byggd på politisk isolering och retorisk demonisering.
Det var väl befogat, eftersom det handlar om ett kulturrasistiskt, könskonservativt och arbetarfientligt parti med band till extremhögern och ett entourage av näthatare – sakskäl som kvarstår oavsett om partiet tar 5 eller 25 procent.
Åsa Linderborg hävdar att det varit en misslyckad strategi, eftersom SD bara vuxit i sitt martyrskap. I stället ska man nu ”ta debatten om deras idéer”.
Det låter bestickande, men jag är inte övertygad.
SD är det förmodligen det parti vars idéer diskuterats allra mest de senaste åren, och debatten förs ju dagligen, i både medierna och de politiska församlingar där de erövrat platser.
Och kan inte opinionsframgångarna lika gärna bero på att skyddsmuren underminerats inifrån? Av ledarsidor och borgerliga politiker som anammat högerradikal jargong och politik och av regeringen, som med totalomläggningen av asylpolitiken indirekt erkänt att SD:s flyktingalarmism varit befogad.
Elefanten har ätit och vuxit av både martyrskap och erkännanden. Med höga opinionssiffror, en väljarkår som visat sig okänslig för de ständiga rasistskandalerna, och med invandringsfrågor högt på den offentliga dagordningen, ter det sig nu svårt att pressa ner SD:s väljarstöd till de, säg, fem procenten opåverkbara kärnväljare.
Men – det är viktigt – syftet med en cordon sanitaire är nu inte bara att avskräcka väljare från att rösta på partiet, utan framför allt att hålla SD borta från makten över staten.
Partiets väg till verkligt inflytande kan bara gå via allians med Alliansen eller delar av den. Därför är den strategiska poängen med att vägra behandla SD som ett normalt parti att höja det politiska priset för att samverka med dem. Om moderater och kristdemokrater leker med tanken, ska de veta att de riskerar en kritikstorm och en väljarflykt som står dem dyrt.
För att på sikt motverka högerradikalismen krävs andra åtgärder. En idé om vad som bör göras kan man få genom att utgå ifrån vilka faktorer som gynnat SD. Att socialdemokratin skulle återorientera sig mot arbetarklassen, och arbetarrörelsen kunna återta sitt avtagande kulturella och politiska grepp, är kanske ingen omöjlighet. Samlingen i mitten kan också brytas. Socialdemokratins högersväng under 90-talet, som följdes av Moderaternas delvis fejkade kliv mot mitten, mildrade de politiska konflikterna om ekonomi och fördelning.
Det öppnade för politisk mobilisering kring invandringsfrågan, vilket mer än något annat gynnat väg för SD.
Att åter ställa konflikten mellan höger och vänster i centrum är dock lättare sagt än gjort när nu frågor om mångkultur, rasism och flyktingkris har bitit sig fast så till den milda grad i offentligheten att ingen vardaglig kulturkrock eller sladdrigt uttalande är för litet att dra politiska växlar på.
Men nu står vi i början av en integrationsdebatt. Den kan mycket väl bli lika fördomsfull och flyktingfixerad som asyldebatten. Men den skulle faktiskt också kunna artikuleras som en klockren höger-vänsterkonflikt, om man bara kan få den att handla om hur samhället ska byggas för oss alla. Borgerligheten dammar till med samma lönesänkningar och enkla jobb de alltid velat ha, medan vänstern för fram sina klassiska idéer om bostadsbyggande, utbildningssatsningar och offentliga anställningar.
I en sådan debatt är det svårt att se att Jimmie Åkesson kan få en syl i vädret.
