Han briljerade med ett helt eget sound
Aftonbladets tidigare kulturchef Håkan Jaensson är död
Tretton minuter in i lunchen lade Håkan Jaensson ner tompavan lättöl på brickan för att markera att rasten var slut. Snacka vidare kunde vi göra på kulturredaktionen, nere på plan sex.
Håkan ville ner till texterna, rubrikerna, bilderna. Kvällstidningspulsen. Han stod ofta lutad över räcket och tittade ner på det enorma golvet där ”ettorna och banderollerna” skapades, för att prata aftonbladska. Vi låg vid Globen då, redaktionen var byggt som ett colosseum i många våningar.
Håkan Jaensson blickade ut över ett mediehus som växte så det gav eko, redaktörer från jordens alla hörn kom för att studera det svenska undret. Vi hade varit först i världen med att lägga ut vår journalistisk på nätet, och pionjärerna var kulturredaktionen. Ofta såg man Håkan med sin lätt sneda gång ta sig ned för trapporna bort mot nyhetsdesken; han hade en idé, ett uppslag, ett tips.
Håkan var den som kom först och gick hem sist. För arbetsglädjens skull tog han en extra sväng till jobbet även på söndagarna. På morgnarna hittade man honom i rökrummet med en lästrave. Tre timmar senare slog sig Anders Paulrud ner i nikotindimman.
1986 hade de tagit över en intellektuellt höghaltig men också lätt försupen kulturredaktion, som då ännu låg i Klara. Båda var redigerare, men Håkan Jaensson hade också varit nöjeschef. Dessutom hade skrivit manus till en julkalender och till långköraren Varuhuset. Främst var han barnboksförfattare, mest känd för böckerna om Nussekudden tillsammans med Arne Norlin, med illustrationer av Gunna Grähs. Därtill körde han motorcykel.
I kulturvärlden, såsom den såg ut då, ansågs det här inte som några meriter. Alla frilansare utom en handfull sa upp sig i protest mot den förmenta förflackningen. Håkan och Anders fick börja ”ragga nya pennor på krogen”, som man ännu kunde göra på den tiden.
Den här starten kom att prägla Håkan Jaenssons gärning som kulturchef. Hur respekterad han än var, såg han sig som en underdog, som någon som inte riktigt räknades. Det här var något han ständigt brottades med, men det gav honom också en revanschlusta att testa saker ingen annan gjort. Som att starta ett månadsmagasin där han mixade allt från nyskriven europeisk dramatik till satirteckning.
Eller att lägga ut en artikel på nätet.
Eller att mitt under brinnande krig bila ner hela kulturredaktionen till Sarajevo för att göra sidorna därifrån en månad.
Håkan kunde Europa. Varje sommar hojade han runt med sin Karin på bönpallen.
Håkan Jaensson, född i Kiruna 1947 och uppvuxen i Småland, fick sitt politiska uppvaknande i Paris 1968. Det låter som en kliché, men ideologiskt var han mer svårplacerad än så, där något slags socialistiska trådar tvinnades samman med en katolsk livssyn. Betydande för kultursidan var hans oomkullrunkeliga kulturradikala övertygelse med en total respekt för ordets och konstens frihet.
I strid med alla trender värnade Håkan Jaensson kulturen på sin kultursida, ständigt oroad över klickekonomin och alltings förtingligande. Alltmer i opposition mot tidens högerströmningar förvaltade han också uppdraget att låta Aftonbladet Kultur vara en arena för vänsterdebatt.
Alla skribenter på Kulturen behövde naturligtvis inte vara vänster och heller inte vänster på samma sätt, men sammantaget skulle sidorna vara ett alternativ till den liberala idédominansen. Den som ville ha en förklaring till Socialdemokraternas marsch mot mitten eller vår tids nyimperialism kunde lita på hans kultursidor. Det var där man fann namn som John Pilger, Arundhati Roy, Edward Said, Naomi Klein och John Berger. När USA inledde sitt ”war on terror” bildade kultur- och ledarredaktionen en enad front för besinning.
Som chef var Håkan Jaensson oerhört omtyckt. Han var engagerande, uppmuntrande, omtänksam och en textredaktör av allra högsta klass, som alltid visste hur en artikel kunde bli bättre på skribentens egna villkor. Kvaliteten var avgörande, innehållet underordnat. Kom något riktigt bra in fick han bråttom att riva upp sidorna med rötterna.
Som stilist briljerade Håkan Jaensson i det fördolda med ett helt eget sound på den osignerade ”Hyllan”, korta dagskommentarer där han gav prov på sin enastående humor. Han uppfann hela tiden roliga uttryck och fräcka dråpligheter, varav många lever vidare. Vi tar fram dem på Aftonbladet när vi vill pigga upp oss eller känner vikten av att förmedla ett arv från en tidningsgeneration till en annan.
Håkan var en godmodig person helt utan skrytfenor, vilket gav honom en air av gemyt. Men han kunde också vara snarstucken och långsint som få. När restaurang Rydberg – där vi hade fester av det mer bohemiskt avslappnade slaget jämfört med konkurrenterna – bytte ägare, vägrade Håkan mer gå dit. Han tog det personligt.
Kanske bottnade det här karaktärsdraget i att Håkan var en sällsynt lojal människa som förväntade sig samma behandling tillbaka. Han var oändligt mån om och stolt över Aftonbladet, sina skribenter, sina vänner och sin familj.
Håkan Jaensson var kulturchef i två dryga decennier. Han har bokstavligen gett en hel generation luft under vingarna, för många av oss har han varit den viktigaste personen i vårt yrkesliv. För mig har han spelat en helt avgörande roll.
När jag tog över som kulturchef efter Håkan Jaensson fick jag hans adressbok i tummad svart vaxduk. Rad efter rad med namn och nummer över både levande och döda som gjort en kultursida ihop som inte liknade någon annan. Jag har boken framför mig här på bordet, ett stycke historia över en makalös publicistisk epok och en ovanligt stor människa.
