Xerxes en sällsynt elegant komedi
Lekfull uppsättning av Händels barockopera
Under ouvertyren till Händels magnifika opera Xerxes kommer orkestern från olika håll vandrande över det böljande trägolvet. I takt med musiken tar den plats i orkesterdiket, nedanför den upphöjda scenen. Ett träd, det som Xerxes är förälskad i enligt Romilda, är den enda scenografiska detaljen. I fonden projiceras väderlekar av skiftande slag under föreställningen.
Xerxes må vara kung, men han är en förälskad kung. Romilda blir strax hans passion, men hon vill ha Xerxes bror, Arsamene, vilket också Atalanta, Romildas bror vill. Men egentligen är det Amastre som har blivit lovad Xerxes. Kärleksintriger och förväxlingar på typiskt barockmanér således, men allt löser sig, även till Arsamenes betjänt Elviros tillfredsställelse.
Lars Rudolfsson har skapat en elegant och lekfull uppsättning, komiken håller sig undan den lättköpta farsens fällor. Med mimik, underfundigt spel mellan alla utsökta röster och den fantastiska orkestern, får så Stockholm - och rimligen andra delar av landet - äntligen ta del av hur barockopera ska låta. Den ena vackra arian efter den andra, interfolierade med recitativen som för handlingen framåt, framförs av en stark ensemble, där Malena Ernmans vokala skicklighet har sina likar i Hanna Husáhrs Romilda eller Ivonne Fuchs Amastre. Den australienfödde countertenoren David Hansen må vara sceniskt aningen stel, men med en imponerande röst, inte minst på höjden.
Ernman gör Xerxes som en parodi på manlighet, förvisso genomarbetad, men just den delen blir något av ett personligt projekt, en enmansshow som inte känns integrerad i föreställningen. Där är Loa Falkman (Elviro) säkrare, som vet precis hur långt han ska gå och firar triumfer när han utklädd till blomsterflicka sjunger på italienska med fransk brytning. Kerstin Avemo (Atalanta) besitter också det slags komiska ådra som tar in sina medagerande, dessutom har hon en magnifik sopran.
De fyra dansare som stolpar kring i Xerxes följe, känns däremot mest som de letar efter en koreograf, dessvärre förgäves. Men dessa invändningar väger lätt mot det musikaliska framförandet. Jean-Christophe Spinosi och hans Ensemble Matheus föranleder en rad lovord - mjukt, samlat, fjädrande lätt, tempofyllt, känsligt; det slags barocka skicklighet som det är Drottningholmsteaterns plikt att avundas.
Må så denna uppsättning inspirera både musikaliskt och sceniskt. Barockoperan har i detta land stått på undantag länge nog. Det är dags att bli kontinental.
