Kärlek med förhinder i Madame Butterfly

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2014-11-10

Obalans mellan scenografins ironi och kärlekens irrfärder på Kungliga operan

helskärm

Scenen för Kungliga Operans nyproduktion av Puccinis slitstarka Madame Butterfly, här med bibehållen itali­enska som Madama Butterfly, har en anstrykning av tysk teater. Den är inte särskilt vacker. Japansk kitsch trängs med 50-talsmöbler hemma hos Pinkerton, kläderna tycks komma från någon lågpriskedja som hakat på ett asiatiskt mode. Körsbärskvistar bärs in i slutet och slängs på golvet, som handlade de om att iscensätta Ofelias död. Någon klassisk ögonfägnad möter alltså inte publiken, vilket är befriande.

Möjligen kan man se detta som att smita undan det ansvar många anser att en uppsättning av denna opera måste ta. En ­historia om en moraliskt tvivelaktig marinofficer som gör en ­japanska med barn och sedan sticker har ju ­sedan ­Puccinis tid inte precis saknat ­politiska tolkningsmöjligheter.

Regissör ­Kirsten Harms påstår sig intressera sig för kärleken, att Pinkertons och Cio-Cio-Sans förälskelse är äkta. Detta trots att Pinkerton ser henne som en söt liten docka, och Cio-Cio-San efter bröllopet genast förskjuts av släkt och vänner. Vi är ju i Nagasaki efter 1945, atombomben är ännu ett levande ­minne, så Cio-Cio-San kan knappast förvånas. Men hon är förälskad.

Det är också titelrollen som i denna något flacka uppsättning imponerar. Asmik Grigorian går från förälskad och förvisad till förbannad och för­tvivlad med en vokal uttrycksförmåga som får en att undra om det inte är Floria Tosca som hamnat i fel opera. Hon sjunger närmast emot Puccinis glastoner, som ett slags feministisk Ninja-figur som protesterar mot ­kompositörens sköra klangbild av den orientaliska kvinnan.

Pinkerton, välsjungen av Daniel ­Johansson, är nog också förälskad, men hans syn på kärleken knappast den samma som Cio-Cio-Sans. För honom är hon mer en ägodel att begära, även om han själv inte ser skillnaden. Spelet mellan de båda övertygar, likaså förmaningarna från Karl-Magnus Fredrikssons Sharpless, vokalt dock något ojämn. Katarina Leosons ­Suzuki fyller rollen väl, även om en och annan kan tveka över hennes vibrato.

Jag har inget emot att man avstår från en postkolonial läsning, vilket vore onödigt konventionellt, men det råder viss ­obalans mellan sceno­grafins ironi och kärlekens irrfärder.