Förödelsens skönhet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-10-06 | Publicerad 2011-10-04
Alban Bergs musik i operan Wozzeck må vara svårtillgänglig i sitt modernistiska uttryck, men samtidigt är den mättad av innebörd. Om man bortser från de mest uppenbara elementen i operan – klasskonflikter, fattigdom, misär och hustrumord – så verkar den på ett svåröverträffat djuppsykologiskt plan. Olika teman är konflikten mellan moral och naturen, drifternas makt över tanken samt hur vetenskapen står över moralen. Wozzeck har ett oäkta barn med en kvinna som bedrar honom, samtidigt som han mobbas av sin kapten och utnyttjas av en cynisk läkare. Mitt i allt står mannen Wozzeck och plågas av hallucinationer om mordiska bestar.
Operan består av tre akter uppdelade i fem scener var, och påminner till sin struktur om serietidningen med de olika panelernas ohierarkiska ställning gentemot varandra. Allt hänger ihop. Detta har man valt att ta fasta på i Norrlandsoperans uppsättning, uppförd av duon Carina Reich och Bogdan Szyber.
Varje tablå redogörs för med hjälp av en bildtext som projiceras på fonden och varje övergång illustreras med hjälp av skuggspel och svartklädda mimare. Scenografin bär drag av 1960-talets futuristiska estetik, med minimalistiska detaljer, vadderad textur och ljussättning som påminner om lavalampornas psykedeliska mönster.
Fredrik Zetterström i titelrollen bär tragiken i hela sin kropp. Den indignation och kränkthet som Zetterström frammanar när hans Wozzeck upptäcker att Marie är otrogen på värdshuset känns ända in i magen. Susanna Levonens trolösa Marie är som en desperat hemmafru med få medel att styra över sin tillvaro förutom sex och bön. Tamburmajoren, som sjungs av Anders Håkansson, dryper av potens, både sceniskt och sångmässigt.
De svartklädda skuggestalterna fungerar som de olika karaktärernas drifter. De är alltid varsamma, när de styr den lilla pojkdockan är det med sådan ömsinthet att man nästan känner hur de andas åt honom. Samma sak när de lägger upp Marie-dockan för det utomäktenskapliga samlaget med Tamburmajoren. Att lusten är våldsam är nog bara en missuppfattning. Det är också därför den är svår att motstå.
Finalen är något av det vackraste jag har sett. När den lilla pojken visar sig en sista gång innan ridån gått ner, livs levande på en trehjuling, påminns man om att oskuldsfullhet är obehaglig för att den är så bräcklig. Hämnarens resa går alltid mot fördärv, även för de oskyldiga.
Loretto Linusson
