Hur en scen blir till
Vacker bok för alla som är intresserade av teatern
Vad är det vi ser när ridån går upp på teatern? Vi ser en miljö. Ett hem, en offentlig plats eller en mer abstrakt plats, oftast med några av rollfigurerna på plats. Om det är opera så hör vi musik. Om det är talteater kan det dröja några ögonblick innan någon säger något, men i så fall gör de något, sitter stilla eller är i rörelse.
Som publik försöker vi snabbt bilda oss en uppfattning om vad det är för ett rum vi befinner oss i och vilken tid och plats som skådespelarna eller sångarna befinner sig i. Nästan alltid har vi förkunskaper om verket, att Kung Lear utspelas i en forntid eller Tristan och Isolde i en medeltid, men är samtidigt medvetna om en regissör och scenograf gärna rör sig relativt fritt över tid och rum.
Till rum blir tiden här är titeln på scenografen Lars-Åke Thessmans vackra bok om sitt värv. Den heter alltså inte Här blir tiden till rum, som vore en rakare ordföljd. Rummet nämns först och tiden, det är både den tid som pjäsen eller operan utspelas i och den tid som åskådaren viker åt föreställningen. Vi ser ett, eller flera, rum under tiden.
Thessman är uppskattad för sina estetiskt anslående scenografier. Att estetiken inte är något självändamål framgår med all önskvärd tydlighet vid läsningen och betraktandet av scenskisser och bilder från uppsättningar. Thessman har delat upp boken under sex teman som utgör ett slags tankemodeller som styr hans scenografier. Här finns rubriker som ”Illusion”, ”Sociomateria”, ”Inre liv” eller ”Makt – vanmakt”. Analyser, som diskuteras och förhandlas med regissören, leder fram till en fungerande scenografi som både stöder och ofta är tolkningen av verket ifråga.
Richard Strauss Salome på Kungliga Operan 2013 visar ett rum med glasväggar, Herodes palats, inspirerat av Mies van der Rohe och fyllt med konst som hos en Gianni Versace eller Yves Saint-Laurent. Så översätts den bibliske kungens makt i Strauss opera till modern tid. Det är ju ofta det som scenografi handlar om, översättning.
Thessman är inte det slags scenograf som vill att det ska se ut ’som på teatern’. Alla referenser till konst och arkitektur strävar efter att skapa rum som leder tankarna ut ur teatern till samhället utanför. Scenografin ska väcka associationer och tvinga oss att tänka efter: varför har han valt denna tid, varför är fondväggen djupt röd eller vad betyder den dörren längst in på scenen? Estetiken har en funktion.
Om jag ser något anslående vackert, då fortsätter jag att titta och funderar över vad det är jag faktiskt ser. En scenografi som blott illustrerar pjäsen eller operan är ointressant, den skapar inga spänningar med sångarna eller skådespelarna. Den spelar, bokstavligt talat, ingen roll.
Till rum blir tiden här är en bok för varje scenkonstintresserad. Här visar och berättar Thessman om arbetsprocessen – scenkonst är ett kollektivt arbete – och låter läsaren få en skymt av de olika stadierna i hur en föreställning växer fram. Arbetet bakom är omfattande, inte bara i att komma fram till en scenisk lösning, även genomförandet och allt det som händer på vägen är ett ständigt upprepat drama i sig. Och nästa gång när ridån går upp, så har jag lärt mig att titta lite mer noggrant.
