Hur främlingsfientlighet bjuds på ökat spelrum
Normalisering av högeridéer blir till megafon för rasister
Man ska med ”friskt humör” debattera med rasister, antifeminister, islamofober och rena tokskallar. Annars är man inte demokrat.
Så resonerar Publicistklubbens (PK) ordförande Stina Lundberg Dabrowski när hon i Expressen går till storms mot dem som inte tycker att det är deras sak att erbjuda sina mest hätska fiender några tjusiga talarstolar.
Samma sak säger tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta . Hon blir ”provocerad” av dem – i det här fallet Maria Sveland – som vägrar debattera vad som helst med vem som helst. Den som gör så tror inte på ”varför vi har yttrandefrihet och demokrati”, hävdar Giertta. Man smiter undan svåra frågor, skriver Lundberg Dabrowski.
Seriösa debattörer ska alltså resonera om huruvida alla människor har samma värde, om jämställdheten gått för långt, om Förintelsen ägt rum eller om jorden kanske trots allt är platt?
Det är tragisk fortsättning på hur journalisternas egna företrädare gått i bräschen för en normalisering av högerradikala idéer.
Hösten 2010 bjöd PK Södra in den danske författaren Mikael Jalving att prata om sin bok om åsiktsförtryckets Sverige. När det framkom att Jalving också tänkte uppträda för de nazianstrukna Nationaldemokraterna hade PK-ordförande Per Svensson fattning nog att dra tillbaka inbjudan.
I vredesmod över denna vägran att agera plattform för högerradikal agitation lämnar då PK:s vice ordförande Ingrid Carlqvist PK och startar eget: Tryckfrihetssällskapet och tidningen Dispatch International, vars affärsidé är att utfärda högljudda varningar för islamisering.
Två år senare är denna det svenska muslimhatets leading lady själv inbjuden av PK Södra. En manöver som för ett par månader sedan matchades av PK Stockholm, som gav plats åt den främlingsfientliga sajten Avpixlat, som publicerar hot om våld mot journalister.
Ja, det är en rutschkana av guds nåde, som nu försvaras med en läroboksidealiserad bild av det goda samtalet. ”En respektfull strid mellan idéer”, som Lundberg Dabrowski skriver, en fras som kanske inte är den första man tänker på om man läser Avpixlat eller Dispatch. Den skymmer hur politisk kamp går till. Rasism och sexism är ju ingen seminarieövning, det handlar om verkliga människor som blir diskriminerade, trakasserade och ibland dödade till följd av de idéer som Lundberg Dabrowski & Co vill ge ökat svängrum.
De som vägrar löpa med i detta, utan tvärtom protesterar, är naturligtvis inga antidemokrater – de använder helt enkelt sin egen yttrandefrihet. Det är ju en viss skillnad på att tycka att staten inte ska fängsla folk för att de är rasister och på att själv räcka dem en megafon.
